tanke vid toalettbesök

Såsom person är människan bland annat existerande och medveten om sig själv och sin existens. Denna existens och denna medvetenhet befinner sig ständigt på tidsskalan i ”nu”. Liksom det Eviga tänks vara ett evigt nu, kan man då kanske säga att människan på sätt och vis är evig, i det att hon som sagt ständigt är nu – även om det är en fragmenterad ”evighet”. En evighet som faller sönder, ett nu som är splittrat. Därav den den trasiga tillvaron (här blir man ju spontant sugen att börja tala om definitionen av sådant som ”ondska”, ”död”, ”synd” och så vidare, men jag ska motstå frestelsen).

Kan det vara av denna anledning människan närmast intuitivt känner på sig att det borde finnas ett ”liv efter döden”? Att förneka denna efterdöden-existens, vore att förneka människans evighet, hennes ständiga nu – det vore att förneka vad människan är; att hon är.  Att säga ”jag är inte evig”, eller, ”efter döden intet”, uppfattas av människan som ”jag är inte”.

Men jag är ju.

en präst om församling och gudstjänt i Gulag

Följande är ett utdrag ur ”The Russian Orthodox Church Underground – 1917-1970″, av William C. Fletcher, s. 133 f.

Boris Shiriaev relates in considerable detail the story of a certain Nikodim, at Solovky during the twenties, who was a source of great comfort and encouragement to his fellow prisoners. A devout man, he ”observed the liturgy, rising earlier than anyone else and going to a secluded corner”. Shiriaev relates numerous conversations Nikodim had with his fellow prisoners, such as the following:

”And I hold services whenever possible”.

”Here? In the barracks?”

”Here, every third day. They havent noticed yet. And when they brought us here I held services.”

”Didn’t they bring you here in a ´Stolypin´car? In three-man cages?”

”In the same.”

”How then did you hold the service? In those cages you can’t even stand up.”

”…There we held service. We were lying down. On one side of me was a swindler, and in the other a Tatar of the Caucasus, a Mohammedan. It was getting late, the train was swaying over the rails, the soldier went beyond the grating. Quiet. And I held vespers: ‘From my youth…’ And when I came to the great glorification (I was praying in a whisper, as was the Tatar also, quietly, and to himself), at the glorification in a full voice I proclaimed: ‘Lord God, Lamb of God, who takest away the sins of the world, accept our prayer.’ Here even the swindler crossed himself. Every evening I held service thus, the entire nine days, while they brought us in the car. What do you mean I have no parish? The Lord promised, where in His name two or three are gathered together, He is there in their midst, and there were three of us together then…Here it is, my parish, unworthy priest that I am. His parish who loved man, the blind, the weak, the bleeding, the lepers, the raving, and all, all thirsting for His miracle, praying for His miracle”.

In the prison he regularly performed the services in a whisper and even administered the Eucharist, using cranberry juice instead of wine on the theory that wine being unavailable, the cranberry also was grown by the same gardener.

In another conversation Nikodim was told that in view of the prison conditions, he was worthless, nihil.

”‘I, nihil!’ Father Nikodim jumped of the plank-bed. ‘Who was is this who can turn me, a son of the Lord, his creature and besides that a priest, into a nihil. I was a priest, a priest I am. Look, by my entire form a priest!…In what respect am I not a priest? And again, I am a man, created in the image and likeness of God, and you say nihil, a void!’ Father Nikodim even spat to one side. ‘And my parish has not been taken away. Who deprives me of my parish? Here it is, my parish, see how it is,…three layers on both sides, what a rich parish!’

An accomplished raconteur, he regaled the prisoners with biblical stories. On one occasion when he was discovered by the guards during a Christmas service, he refused to break the rule that a service once begun may not be interrupted, and only gestured with his hands, persuading the guard to postpone the interruption.

bolsjeviken Kopjonkin tänker om Kristus

Följande är ett mycket kort utdrag ur Andrej Platonovs Don Quijote i Revolutionen. Bolsjeviken Kopjonkin, den naive revolutionären som söker efter kommunismen, är på väg till ett sovjetmöte, vilket sammanträder i en beslagtagen kyrka. Tre personer är redan närvarande i kyrkan, och sitter vid ett bord med röd duk, som står där altaret tidigare befann sig. En ikon föreställande Herren Sebaot sitter kvar på en vägg och blickar ned på de församlade. Kopjonkin har precis på sin häst kommit fram till kyrkan:

Kopjonkin red fram längs den smala kyrkogårdsvägen till templets förhall.  ”Kommen till mig I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva Eder ro”, stod det i en båge över ingången till kyrkan. Dessa ord grep Kopjonkin, trots att han mindes vems lösen det var.  Var ska jag finna ro? tänkte han och fann att han var till döden trött. Nej, du kommer aldrig att skänka människorna ro. Du är inte en klass, utan en enskild personlighet. Hade det varit idag hade du varit socialist-revolutionär, och jag skulle ha gjort kål på dig.

Pavel Korin, Frälsarens Ögon, 1932.

när religiösa och ateister/agnostiker(a.a.) missförstår varandras frågor

Samtalet mellan a.a. och religiösa dör ofta, och förlorar min uppmärksamhet, eftersom man gärna -närmast med flit, kan man tro- inte förstår vad det är den andra, inte bara säger/påstår, utan även frågar. Kanske beror det helt enkelt på den polemiska stämningen som ofta uppstår i sådana sammanhang; eftersom man i samtalet lätt snart börjar debattera, så blir man fiender, och då är förståelse och finnandet av sanning m.m. inte av intresse längre; det handlar om att vinna en diskussion, eller kanske t.o.m. bara om att vinna åhörarna. Jag tycker det är sorgligt. Hela poängen med samtalet, för min del, förloras. Ärliga frågor, med stor betydelse, undanviks, hånas, trampas på etc.

Ett exempel.

Dostojevskij sa -som väl de flesta vid detta laget känner till- ungefär att, om Gud inte existerar, så är allting tillåtet. Detta är något religiösa ofta brukar föra upp när man samtalar med a.a. vilka ofta lite avsnäsande brukar svara i stil med att ”vi följer en viss moral, inte för att en viss gud säger åt oss att göra det, eller för att få en viss belöning, eller för att undvika ett visst straff, utan för att vi tror denna moral vara sann och god i sig själv.” På detta sätt undviker man inte bara själva den brännande, och mycket viktiga, frågan, utan man målar dessutom upp den religiösa moralen på ett alldeles befängt sätt: som om religiösa själva inte tror att moralen är sann, utan endast följer den för att en gud sagt det, eller för att vinna något, eller befrias från något. (d.v.s. a.a. vänder på steken: de påstår att de följer en sann moral, medans den kristne s.a.s. är närmast, i viss mening, utilitaristisk. De byter liksom plats på kristen och a.a.) I själva verket är det ju, t.ex. inom kristen andlighet*, ofta man stöter på uppmaningen att leva på ett visst sätt av kärlek, eller, för att det i sig själv är  gott/rätt, och att man den som lever på det sättet har s.a.s. ”nått högre” än den som gör en god gärning med en baktanke (d.v.s. ”att komma till himlen”/”inte hamna i helvetet”).

Det är ju utifrån denna övertygelse – att en viss moral faktiskt är sann, rätt, god – som den religiösa ställer den ovan nämnda frågan till a.a.

Om det inte finns en gudomlighet, om det inte finns en Klippa på vilken existensen och därför moralen vilar (någon mer än jag som helt plötsligt minns de där hedniska världsbilderna där jorden vilar på diverse ”djur”?) och får sin giltighet från, och allt bara istället är ett intet – hur bygger man då en moral, som är giltig, i egentlig, snäv mening, d.v.s. faktiskt sann? Jag tror  ärligt talat a.a. skulle vinna mycket på att ta frågan på allvar, istället för att bete sig som de faktiskt ofta gör i debatter av detta slag.

Konstantin Makovskij, Bulgariska Martyrer, 1877.

————————–

*Så skriver t.ex. den kristne 200-talsfilosofen Klemens av Alexandria:

”Den som är fullkomlig försöker inte endast undvika det onda. Inte heller gör hon bara gott av fruktan för straff, än mindre för att kvalificera sig för en utlovad belöning. Den som är fullkomlig gör gott av kärlek. Hennes handlingar motiveras inte av en önskan om personliga fördelar, målet för henne är alltså inte att vinna något på det hon gör. Men så snart hon insett det godas skönhet, gör hon det av all sin kraft och i allt hon företar sig. Hon är inte intresserad av beröm, eller gott rykte, eller mänsklig eller gudomlig belöning.”

två mästare etc

”Ingen slav kan tjäna två herrar.” – Jesus

Eller som ett kinesiskt ordspråk säger (fritt citerat ur minnet): ”Två mästare kan inte ha samma tjänare.”

En hustru kan inte (antar jag!) utan svårigheter dela sin make med en annan kvinna; på samma sätt kan inte en make dela sin hustru med andra män. Alla som har haft hund vet att hunden alltid rangordnar sina överordnade enligt en skala, på vilken endast en person kan vara det slutgiltiga överhuvudet. Man kan inte vara övertygad kommunist, och samtidigt med övertygelse vara kapitalist (…nåja). Vattnet är antingen varmt, eller så är det kallt. Antingen ställer man sig upp varje gång man faller (paradoxalt nog genom att göra proskynesis), eller så gör man det inte.

Nu är min poäng inte att hävda att det ej finns gråskalor, eller att försöka upphäva kyrkans rätt att lindra sina ”kriterier” på folk. Jag tänkte på lite andra saker. Vad får ni själva lista ut. Men jag ska avslöja en av poängerna iaf: Eftersom man alltså endast kan ha en mästare, så är den mästaren för kyrkan och de kristna självfallet mästaren Jesus (eller för att fortsätta på hustru/make-spåret – han är den ende brudgummen). Endast den evige kungen är kung över kyrkan. Eftersom den kristne därmed har inte bara förnekat alla andra auktoriteter och mästare (dvs djävulen, döden och synden) utan dessutom har avsagt sig även den kanske viktigaste mästaren för en individ, nämligen sig själv (människan har alltså abdikerat, och låtit Kristus inta tronen i ens hjärta för att styra över det rike som den personen utgör), så följer därmed att man, då Kristus är den ende, då han har total auktoritet (han säger ju att vi är hans slavar; har har ju köpt oss, och vi har överlåtit makten över oss själva åt honom) att vi inte bara borde följa hans lag i allmänhet (dvs ”vara goda”, eller, ”göra bot”) utan också att acceptera hans utsända. Om man har en kejsare, så lyder man ju dennes diverse politiska underordnade. Då borde man i än högre grad följa Kristi underordnade ”makthavare” (i brist på bättre ord): kungens drottning (Maria/Kyrkan), hans biskopar, präster och diakoner. (Även den ”världsliga” makten bör man då underordna sig, om än den i sig visserligen inte hör till ”Guds Stad”, s.a.s.; i Sveriges fall innebär det då t.ex. att man som kristen får, borde, ska, kanske t.o.m. måste rösta.)

Eller: om Kristus är ens brudgum, så inser man ju naturligtvis att man hädanefter måste hålla ordning på sig själv (så att man alltså är en brud, d.v.s. i kyrkan) och man hädanefter faktiskt kommer vara släkt med Kristi far, Fadern (lydnad; helgelse/gudomliggörelse), mor (Jungfru Maria), och hans syskon (helgonen) och vänner (kristna överallt i alla tider, levande och döda; även kyrkans struktur, d.v.s, som ovan, biskopar etc.)

Två mästare leder till splittring. Tillbaka till ruta ett med andra ord.*

Kristus Konungen

—

*Djävulen är som bekant splittraren. Han splittrade allt skapat från Gud, och gav orsak till (alternativt: splittringen från Gud ledde till) splittringen inom allt skapat. ”Inom” kyrkan yttrar sig detta i heresi, schism, och på individuell nivå – folk som inte omvänder sig. Det – splittringen- handlar också om att ”det saliga gudskådandet”/föreningen med Gud byts ut mot slaveri under diverse passioner, som leder till personens sönderfall.

German Sterligov; lite medicin mot en typisk kristen åkomma

Något som nästan varje dag får mig att tveka på huruvida jag gjort rätt val när det gäller studier är (bl.a.) det, att just ”teologi” (och nu menar jag självfallet alla ämnen som på något sätt tangerar det ”religiösa fältet”; exegetik, kyrkohistoria, religionspsykologi – what have you) tycks vara ett så känsligt ämne. Det är lite som att gå över ett minfält. Ständigt måste man frukta för, nåja, kanske inte sitt liv, men väl för något annat: vad man än gör, forskar om och kommer fram till, så kommer man inte bara att beröra folk; man kommer beröra något av det kanske finaste, vackraste eller värdefullaste i enskilda människors liv. Och inte bara det. Man kanske kommer förstöra det. Eller skada det. Eller åtminstone röra upp känslor. Och då kanske inte nödvändigtvis hos folk som praktiserar denna religion (och ärligt talat är det väl inte den tanken som skrämmer mig) – det kanske snarare blir så att man upprör någon annan som studerar inom samma ämne, eller ett angränsande ämne. Man kan nästan få känslan, att ”teologer” inte bara är kollegor och rivaler – de är fiender. Kanske (antagligen) överdriver jag; jag brukar göra det. Men det är min upprikta upplevelse av det hela. (Detta kanske visserligen kan tänkas vara något som hör till ett akademiskt liv; kanske alla människor med olika teorier om det ena eller andra faller i luven på varandra. Åsikter tenderar ju att ha den bieffekten.)

Jag tänker ofta i detta sammanhang på några ord som jag en gång läste på bloggen Voices from Russia, där någon beskrev hur ledande personer inom en viss grupp betedde sig:

“You do not agree with me. That means you are not with me. That means you don’t like me. That means you are against me. That means you’re out to get me. That means you are attacking me. That means I have to destroy you”.

Kanske en del säger: nej, men du, så där är det naturligtvis inte. Då vill jag föreslå den som så tänker att ta sig en titt på första bästa kristna blogg. Eller besöka en en grupp kristna som diskuterar något som rör tron. Det går ganska snart upp, att det ovan citerade orden ofta hörs mellan raderna. Med andra ord: det är inte framförallt en ”teologsjuka”, det är en…ja, ”kristensjuka”…Det är lite skrämmande när man inser, att i våra egna ”hjärtan av kött”, så döljer sig den där draken…

Tankar, samtal, debatter (i synnerhet, eller kanske endast, religiösa/”fromma” sådana) är fördärvliga.

Och vad är till slut syftet med det hela – vad vinner man? (någon som hör ljudet av cymbaler?) Som en amerikansk exeget utryckte saken: den odödlighet teologer söker efter, är att bli en fotnot i en framtida teologs avhandling.

I en enkel värld hade jag hellre flytt till någon skog och huggit ved.

Dimitrij Beljukin, Gården i Mikhailovskoje på morgonen

Faust om studier, kunskap, det sanna livet m.m.

Jag har återigen satt mig i lag med att försöka läsa igenom Goethes Faust. Här är ett litet utdrag, som jag uppskattade.

Faust: Ack, nu har jag läst filosofi

och medicin, juristeri

och dessvärre också teologi

från början till slut, med frenesi.

Och ändå är jag lika klok,

som jag var förut, stackars tok!

Magister kallar man mig dock,

ja, rent av doktor – min lärjungaflock

drar jag vid näsan sen tio år,

i krokar och krumbukter det går.

Att vi intet kan veta märker och förstår jag,

och jag förtvivlar, mitt hjärta värker.

Väl har jag mer vett än dumma doktorer,

magistrar, skrivare, påvar, pastorer;

jag känner ej skrupler, ej tvivlets plågor,

och räds varken fan eller helvets lågor.

Men så har också min glädje försvunnit,

inte förmenar jag att jag har vunnit

visdom av värde, kan inte föra

andra till bättring och saliggöra.

[...han berättar att han vill förstå existensen]

Fullmåneskimmer såge du

mitt kval för sista gången nu!

Så ofta vid mitt skrivbord satt

jag vakande tills det blev natt,

tills över böckerna igen

du lyste, vemodsblida vän.

Ack, fick jag vandra i din glans

på bergen, gå i andedans

kring grottorna! Ack, fick jag leka

på fält som ligger månskensbleka

och bada i din dagg och bli

tvådd ren från kvalmigt grubbleri!

[Apropå vissa delar av detta; Tito Colliander sa: Inte genom grubbel etc, och i samma bok: "vill du frälsa din själ och vinna det eviga livet, så res dig upp ur din tröghet, gör korsets tecken över din kropp och säg: I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen." Så direkt!]

[quote] Patriark Kirill Gundajev av Moskva & hela Rus om pengar & konsumtion

However, what has the Church stood against, what does it stand against, and what will it always stand against? It opposes what the Fathers called the “lust of the flesh”, when mankind is dominated by consumption. At that point, lust (and lust is a disease that’s a violation of internal balance) becomes dominant in a person. Such a person cares only about materialism; they have no spiritual dimension.

It is important that people, especially today, remember the overwhelming words of Our Saviour, “What does it profit a man if he gains the whole world but loses his soul?” We must write this in gold letters, and hang them in every room, especially the rooms of rich people. For what shall it profit a man to gain the whole world, but destroy his own soul? That is why the Church must set itself into people’s minds, and why it must say what it must naturally, with love, not stepping back, not looking down on those who live in poverty, but in solidarity with poor people, to proclaim moral values. Then, nobody would accuse the Church of sanctimonious hypocrisy, but would attend to the preaching of the Church. This exhortation is now crucial for the survival of our civilisation; the consumer psychology and the lust of the flesh are not viable… they destroy the spiritual dimension of life, and turn human beings into animals.

läskiga ögonblick (eller; bland skotska terrorister och oheliga kor)

Många människor är med om mycket läskigt. Inte jag. Kanske är det en välsignelse, kanske är det en brist.

Jag har ärligt talat inte varit med om så många saker under mitt liv som jag skulle kunna kalla för ”läskiga”. Det har väl varit en del småsaker då och då. Typ: Thomas-som-liten-vilse-i-skogen-och-får-åka-med-en-polisbil-hem. Men som jag minns det, så var det mest roligt, lite spännande. Ett äventyr.

Eller: en Thomas i småttingålder råkar röra vid en skogsnigel för första gången i sitt liv och springer, alldeles skräckslagen, hysteriskt skrikande omkring på farföräldrarnas trädgård medans resten av släkten sitter och fikar. Men det tyckte jag – i efterhand – mest var pinsamt. En sån där sak jag småleendes ser tillbaka på nu när barndomen hux flux försvunnit som om vore den endast en dröm på bussen.

Kanske detta: en Thomas i valfri ålder (förslagsvis 21) råkar, under valfri aktivitet utomhus, upptäcka ett getingbo i valfri storlek, varpå han rusar därifrån – likt en hundvalp som precis fått sig en stöt från ett elstängsel – under det att han drar sig till minnes den där ödesdigra dagen för så många år sedan då han och en viss kusin lyckades vilseleda Thomas yngre bror (som bar på illusionen att vi, modiga och hjälpsamma som vi framstod, under denna äventyrliga skogsexpedition skulle finna honom en koja) i skogen hos farföräldrarna, varpå nämnde broder råkade trampa på ett jordgetingbo; resultat – sjukhus. (det hemska i minnet varandes inte det att den yngre brodern i sin späda ålder styckades av ilskna, spjutbärande insektosaurier, utan den rädsla Thomas kände då han – övergivandes sin försvarslöse bror – stormade därifrån, skrikandes som en liten flicka).

Nä, de läskiga minnena från min barndom har för tillfället suddats ut, om de ens någonsin har existerat. De senaste åren däremot, har jag varit med om en del. Som jag tycker var läskigt, vill säga.

Som när jag – då jag (av en slump i samband med min 18-årsdag) med ett par goda vänner befann mig ute på pilgrimsvandring i Colum Cilles land – trodde att det fanns skotska terrorister bland vår krets (alternativt när jag under samma resa trodde att vi tältade tillsammans med en mördare).

Och den gången då jag i Israel höll i en AK-47:a och närmast förväntade mig antingen att jag hux flux skulle få för mig att ”nämen, om man inte skulle ta och skjuta ihjäl någon av de där snubbarna” eller att jag skulle snubbla och råka döda ett par två-tre personer varpå IDF-soldater skulle ta mig för någon slags terrorist-infiltratör varpå de medelst sina egna, modernare vapen skulle göra processen kort med mig. (men det var minst lika läskigt när jag skulle åka hem till Sverige, och en arg kontrollat upptäckte att mitt visum ej var uppdaterat, varpå jag med en sur min skickades till en bastant och rätt vresig gammal tant för förhör.)

Men. Det läskigaste. Det var nog ändå för något år sedan. Här hemma på Höjden, trygghetens bastion. Vid Gösjön. Jag stod på en äng, omringad av en handfull kossor, som stod i en perfekt cirkelformation. De slickade sina nosar (om det nu heter så med kossor, kanske har de egna termer, som hästar), som de brukar, och någon krafsade på marken. Alla ögon var låsta vid mig. DÅ var jag RÄDD. (sedan dess har jag mången gång tänkt tillbaka och undrat vad de där kossorna egentligen funderade på…och huruvida de idag har blivit uppätna, eller om de fortfarande lever, någonstans.) Jag hade inte en aning om vad jag skulle göra, eller vad man borde göra.

My soul is among lions: and I lie even among them that are set on fire, even the sons of men, whose teeth are spears and arrows, and their tongue a sharp sword. (KJV, ur psalm 57)

Så jag bad: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig, en syndare”*

—-

*Ärligt talat sa jag nog snarare: ”Herre Jesus, förbarma Dig!”

urk.

Ja. Urk. Jag vill inte klaga på en blogg, men ibland känner jag faktiskt bara att jag har fått nog av (eller kanske snarare tappat hoppet för) viss kristen tro. D.v.s. modekristendom. Det går nämligen vissa mode-strömmar bland kristna, och tänker man efter är det väldigt lätt att upptäcka dessa. Det är mode att ”inte vara religiös”. ”Religion” är på något sätt det värsta man känner till, man avskyr det ordet. Religiösa, det kan alla andra andliga människor vara – men jag, jag är bara en lärjunge, jag är en efterföljare till Jesus, en vän, det är ”du och jag, Gud, du och jag”. (Medans jag själv tidigare idag undrade – är det inte snarare så att kristendomen är den enda religionen?)

Man klarar inte ens av att kalla sig kristen – för kristna, det är ju alla de där som är religiösa, det vill säga de som inte är enkla lärjungar. (Jag tror att kanske skulle Harnack vara förtjust i alla dessa ”enkla lärjungar”). Dessutom ska man inte gilla så kallade ”döda gudstjänster”. Och då menar man vanligtvis en sådan gudstjänst, som man kan identifiera som en kristen gudstjänst. Sådana är religiösa. En ”levande” gudstjänst blir då – enligt detta tänk, vill säga – en sådan som vem som helst skulle kunna slinka in i och tro att ”oj, här är det några som har det roligt, med rockmusik och allt, hoho, det här kanske är något för mig!”. Detta hänger med andra ord samman med antipatin gentemot allt det ”religiösa”. Jag undrar då: kanske är detta verkligen slutet? En kristendom som är som vilken sekulär sammankomst som helst, bara det att namnet Jesus nämns, om och om igen…Man vill eliminera heligheten, så att allt som finns är Jesus och världen. Jag tycker det låter farligt. Ja, jag ryser nästan och tänker: imorgon kommer antikrist.

En modekristen är alltså varken religiös eller kristen (han är ju en lärjunge), han firar inte gudstjänst (han är på ett rockmöte, där Jesus också är) – till detta kommer gärna att man ska fira gudstjänst – nej, förlåt mig, jag menade ”samlas” -  i hemmen. För en modekristen vill inte ha kyrkor, eller mötesalar, eller vara i naturen eller whatever. Man ska sitta tillsammans i ett vardagsrum och mysa på kvällen med lite mat, en gitarr och ha det trevligt. För det är ju inte religiöst. Att ha någon biskop eller liknande kommer givetvis inte på tal – det är ju att återvända till hierarkin, och då är man ju religiös igen.

Helst ska man också fly den post-nicaenska kyrkan som pesten. Inte för att den kyrkan nödvändigtvis inte har något att lära en (Och lärdomen man skapar är följande: munkarna i forna dagar kunde protestera mot biskopar. Alltså ska vi förkasta hierarkin.) – utan det handlar om att skapa en ny kristendom, en som inte ska bli religiös. För det var ju det som hände när Konstantin – den modekristnes främste fiende – blev kristen. Han gjorde lärjungarnas festgrupp till en religion (d.v.s. han gjorde kristendomen laglig). Han -ve och fasa!- byggde kyrkor (läs: han gav de kristna frihet så att de för en gångs skull tillslut kunde bygga så stora samlingsalar som de faktiskt behövde, något de hade längtat efter länge). Han var inte en romantisk pacifist (enligt de modekristna var ”alla de tidiga kristna” radikala pacifister) – vilket i de modekristna sammanhangen är värre än att häda den helige Ande.

Och just det. Riter är oftast inte ok. Det kan vara mysig ibland, men i grunden är det religiös, dött, och oärligt. För att inte tala om ”heligt” – och det är ju inte bra.

Jag ska inte fortsätta. Om jag gör det kommer jag bara åter att paralyseras av hopplöshet inför framtiden, kräkas i mitt inre och sjunka ihop i ett slags kristendomsförakt. Men jag noterar att en modekristen i princip gör följande: a) tar kristendomen. b) tar allt annat i världen. c) jämför de två. d) slänger bort kristendomen e) behåller Jesus.

Och samtidigt som man bekymrar sig så om att skapa en ren, ny, enkel…ja, religion…så glömmer man bort människorna utanför sin nya, fräscha krets. Visst, man ställer sig på ett torg med pannkakor och bön, man åker på semestermission – men den enskilda människan i vardagen blir oftast – det är min erfarenhet – bortglömd. Varför sätter sig inte någon av dessa kristna ur det kristna gänget  sig bredvid hon den där ensamma studenten under föreläsningen? Varför lämnar man den där udde killen  ensam under kyrkfikat? Varför samtalar man aldrig (på ett ärligt sätt!) med mannen som kommer till kyrkan söndagligen för att han gillar att sjunga? Ja. Som sagt. Snart kommer jag kräkas. Pauli ord om cymbaler och kärlek ekar i mina öron…

Förlåt. Nu ska jag gå och avgudadyrka en död bild av Maria lite, korsa mig som en och annan vidskeplig sydamerikan, ritualistiskt läsa någon gammal skriven bön utan att delta med hjärtat och på ockult vis ta kontakt med de avlidnas andar som de där lömska låtsaskristna ryssarna brukar göra, typ Putin. Jag är  religiös.

Helige kejsare Konstantin den Store, apostlarnas like, bed för oss i dessa sista dagar!