Where now is Byzantium, its lost last empire?
Where the Grand-Comnenus in his palace on the crag?
Their magnificence the emperors, Alexios, Andronicos?
They sat beneath the gold roof set with stars,
The floors were rose marble, the walls bright as flowers.
They were Byzantines, with libraries and such;
They talked of homoousion, babbled of the Trinity,Konstantinopels fall
In the Greek of Trebizond.
Oh the glitter of the churches, chanting their Masses
Within the painted walls, where Christ and His emperors
Stood stiff and bright, like trees!
The library och Tychicus, the marbles, the glory,
The Trebizond princesses, straight as palms,
The rich merchant cargoes, tossing up the Euxine
From the Golden Horn to Trebizond!
- Rose Macaulay, “Dirge for Trebizond”.
O Vitlimmade kappel
med sönderkyssta ikoner!
Din dörr är stängd
blott med en spik och tåt av ull
sådan man tar den bland tistlarna
och tvinnar runt fingret
Oljeflaskan står där till buds
och den flottiga lampan, och fatet
för den som har leptas
för den som har tändstickor
Gamla och unga ikoner
givna av mödrar
- tillfällen har inte fattats –
för den som blev kvar i passet
för den som blev rövad till janitschar
för den vars ögonhålor blev tomma
för den som blev borta med Markos –
fattiga tryck under glas
Stort som ett fårskjul:
Dina klockor är fårens skällor
klämtande någonstans uppe i bergen
kapell vars lås är av ull.
- Gunnar Ekelöf, “Grekland”, i Opus Incertum
Sture Linnér, slutord efter boken Bysantinsk Kulturhistoria:
För mig har det känts viktigare [...] att söka belysa ett annat slags kontinuitet, den som yttrar sig i att senare tiders folk på olika håll mer eller mindre omedvetet ofta tagit till sig element av den bysantinska kulturen och införlivat den med de egna traditionerna. Detta inte minst i våra norröna landamären. Fager blommar den egna liden, men många av våra förfäder har ändå drömt om det förföriska Miklagård, där hästarna ryktas med silverkam och lammen betar under marmorbågar, där fagra tärnor med armar smeklena som rosenblad villigt bjuder Nordens blonda bjässar på muntert sinnliga lekar. Eller har de, som i Finlands sagovärld, sett för sin inre syn Jungfru Maria, som en skimrande ikonbild men också i insjöarnas milda ljus och i egensinnigt finsk framtoning. Kalevalas diktare kallar henne Mariatta och gör henne till en fager och kysk vallflicka. Hon befruktas av ett skogsbär och är på väg att föda en son som skall bli Karelens konung. Dessförinnan har hon bara en enda önskan: att få bada bastu. Men ingen människa förbarmar sig över henne och villfar hennes vädjan, blott en ädel häst som andas varmt på hennes mage:
Arma ungmön Mariatta, lilla sedesamma tärnan badar bastubad till fyllest, låter imman badda buken.
————————————————————
Ekelöf anspelar i sin dikt på grekernas blodiga tragedier – som representant för dessa nämner han soldaterna som stupade vid Thermopyle mot perserna, de kristna grekiska barn som rövades bort av turkarna för att bli elitsoldater, avsatta kejsares tortyr, samt de som dog under kommunisten Markos. Att dessa tragedier i sin tur står för mera behöver ej nämnas.
Jag ber om ursäkt för att jag ej lyckats mästra wordpress rent tekniskt. Jag har ingen aning om varför det inte blir som jag vill!
Hl Johannes av Shanghai och San Fransisco
