Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag lyssnar just nu på ett fascinerade program på Ancient Faith Radio. Det är en intervju (del ett av sex) med subdiakonen Gregory Henry. Han är en ättling till en mer eller mindre “förnäm” rysk släkt, av vilka de flesta sköts under ryska revolutionen. Denna släkt kristnades tydligen för endast 5 generationer sedan; många av dem var närvarande under Serafim av Sarovs glorifiering, och de tillhörde Sarovklostrets mecenater. Familjens överlevande (d.v.s. Gregorys farmor och mamma) kom till slut genom Shanghai till San Franscisco. Här växte Gregory upp med den helige Johannes av Shanghai och San Fransisco, en av 1900-talets intressantaste personligheter. Under intervjun berättar Gregory bl.a. om sin familjs historia, om sin uppväxt och, framförallt, om sina personliga minnen av Johannes Maximovich. Intervjun hålls med anledning av att det är 33 år sedan Johannes avled.

Lyssna gärna på denna, kanske inte exklusiva, men rätt intressanta intervjun. Del ett hittar ni här.

Hl Johannes av Shanghai och San Fransisco

recension; 1408

Såg precis en bra film; 1408. Den klassas som en skräck/thriller. Mycket skönt att den inte hade något blod, billigt slahs-slash eller liknande; den var mer “psykologisk”. Framförallt gillade jag hur Stephen King (som skrev boken) genom skräck-genren lekte med gammalt gott tankegodis som “kan jag lita på mina sinnen”, “finns någon/något förutom jag”, “kan man veta vad som är sant”. På ett svagt – lite för svagt – sätt tangerade den därför även frågan om Guds existens.

Så här kan man fortsätta.

Men jag upptäckte att jag verkar vara ensam om denna tolkning av filmen. Alla recensioner jag hittat (om jag skriver en recension jämför jag alltid mitt resultat med andra) noterar endast att det som sagt inte är någon blodig film.

Hur som helst. Jag gillade den, även om det knappast var ett mästerverk.

brev från Gud

År 1866 föddes i Ryssland en pojke, som senare kom att gå under namnet Serafim (av Viritsa). han var gift, och hade tre barn, men när barnen hade växt upp beslöt sig både han och frun för att gå i kloster. Detta var 1920. Han blev andlig fader i Alexander Nevskij-klostret i St. Petersburg, bad liksom sin namne under 1000 dagar på en sten, och samtalade med tusentals människor. Han dog 1949.

Här är en engelsk översättning av ett brev som han skrev till ett av sina andliga barn, en biskop som satt i Gulag. Brevet är utformat som ett brev från Gud “till en orolig själ”.

st__seraphim_of_viritsa

Have you ever thought that everything that concerns you, concerns Me, also? You are precious in my eyes and I love you; for his reason, it is a special joy for Me to train you. When temptations and the opponent [the Evil One] come upon you like a river, I want you to know that This was from Me.

I want you to know that your weakness has need of My strength, and your safety lies in allowing Me to protect you. I want you to know that when you are in difficult conditions, among people who do not understand you, and cast you away, This was from Me.

I am your God, the circumstances of your life are in My hands; you did not end up in your position by chance; this is precisely the position I have appointed for you. Weren’t you asking Me to teach you humility? And there – I placed you precisely in the “school” where they teach this lesson. Your environment, and those who are around you, are performing My will. Do you have financial difficulties and can just barely survive? Know that This was from Me.

I want you to know that I dispose of your money, so take refuge in Me and depend upon Me. I want you to know that My storehouses are inexhaustible, and I am faithful in My promises. Let it never happen that they tell you in your need, “Do not believe in your Lord and God.” Have you ever spent the night in suffering? Are you separated from your relatives, from those you love? I allowed this that you would turn to Me, and in Me find consolation and comfort. Did your friend or someone to whom you opened your heart, deceive you? This was from Me.

I allowed this frustration to touch you so that you would learn that your best friend is the Lord. I want you to bring everything to Me and tell Me everything. Did someone slander you? Leave it to Me; be attached to Me so that you can hide from the “contradiction of the nations.” I will make your righteousness shine like light and your life like midday noon. Your plans were destroyed? Your soul yielded and you are exhausted? This was from Me.

You made plans and have your own goals; you brought them to Me to bless them. But I want you to leave it all to Me, to direct and guide the circumstances of your life by My hand, because you are the orphan, not the protagonist. Unexpected failures found you and despair overcame your heart, but know That this was from Me.

With tiredness and anxiety I am testing how strong your faith is in My promises and your boldness in prayer for your relatives. Why is it not you who entrusted their cares to My providential love? You must leave them to the protection of My All Pure Mother. Serious illness found you, which may be healed or may be incurable, and has nailed you to your bed. This was from Me.

Because I want you to know Me more deeply, through physical ailment, do not murmur against this trial I have sent you. And do not try to understand My plans for the salvation of people’s souls, but unmurmuringly and humbly bow your head before My goodness. You were dreaming about doing something special for Me and, instead of doing it, you fell into a bed of pain. This was from Me.

Because then you were sunk in your own works and plans and I wouldn’t have been able to draw your thoughts to Me. But I want to teach you the most deep thoughts and My lessons, so that you may serve Me. I want to teach you that you are nothing without Me. Some of my best children are those who, cut off from an active life, learn to use the weapon of ceaseless prayer. You were called unexpectedly to undertake a difficult and responsible position, supported by Me. I have given you these difficulties and as the Lord God I will bless all your works, in all your paths. In everything I, your Lord, will be your guide and teacher. Remember always that every difficulty you come across, every offensive word, every slander and criticism, every obstacle to your works, which could cause frustration and disappointment, This is from Me.

Know and remember always, no matter where you are, That whatsoever hurts will be dulled as soon as you learn In all things, to look at Me. Everything has been sent to you by Me, for the perfection of your soul.

All these things were from Me.

iran

Idag är en speciell dag. 21 Juni är inte bara min födelsedag, utan även den dag då (åtminstone) östeuropeér  och rysk-ortodoxa över hela världen, hedrar minnet från de som dog i kamp mot nazismen. Folk ber, och sätter tända ljus på sina fönsterbrädor, för dem som dog, och dem som kämpade för frihet.

Det är också, varandes år 2009, 20 år sedan då muren föll.

Men framförallt håller något på att hända i Iran, arvtagaren till det gamla Perserriket, en av vår kulturs uråldriga källor.

Hundratusentals människor protesterar mot Ahmadinejads och Ayatollans diktatur. Det “Gröna Havet”. Regimen har svarat med våld; kravallpoliser går hårt mot demonstranterna; rykten går om att stridsvagnar satts in; ytterligare rykten om att de slängs någon form av syra på demonstranter; rapporter om allt från 20 till 200 dödade; sjukhusen är fulla av skadade, deras lager med blod är slut; regimens paramilitära grup Basij – som sägs ha 500 000 anhängare (bara i Teheran?) – rasar fram mot oppositionen: de åker runt med motorcyklar och slår ner demonstanter innan polisen kommer fram, de skjuter folk, markerar deras hus så att de senare kan komma in och ta dem, går in på sjukhus och dödar sårade…Hundratals studenter vägrar ta sin examen, busschaufförerna strejkar, professorer avgår i protest och stora mängder med journalister, debattörer och intellektuella har under veckan arresterats. Oppositionens ledare har sagt sig vara redo för martyrdöden, och han uppmanar befolkningen att strejka.

Internet har visat sig vara ett av oppositionens viktiga vapen; facebook, bloggar, youtube och – kanske framförallt – twitter är packade med folks rapporter, bilder, videos…etc. På twitter kommer det tusentals nya meddelanden per sekund. Över hela världen visar folk sitt stöd i demonstrationer och genom att på diverse sätt hjälpa oppositionen genom internet; exempelvis genom att på twitter ställa in sin position på + 03. 00 Teheran.

Ryssland och Iran har försökt närma sig tidigare. Idag åminner ryssarna frihetskämpar, och idag kämpar iranerna för frihet. 30 år efter revolutionen, 20 efter murens fall. Tänd ett ljus i ert fönster och be en bön iranierna.

——————————————————————————————————

Följande rörande ord skrevs igår av en student på en iransk blogg. Engelsk översättning från Tehran Broadcast. Läs:

Tomorrow is a big day, I may be killed tomorrow!

I will go to the rally tomorrow. We may face a violent crackdown. Who knows, maybe I will be one of the ones who will be killed. I am listening to all the beautiful songs I have listened to all my life. I even want to listen to some LA Persian songs and dance to them. I always wanted to make my eyebrows as thin as possible. Yes, I will pay a visit to the barbershop too, before I go. There are several epic scenes in the reported movies; I have to watch them again too. I have to pay a visit to my bookshelf; Forough and Shamlou’s poems are worth reading again. I have to sit down and page through our family photo album — from the very beginning. My friends — I have to call them too and say bye. From all the wealth in this world, I have two bookshelves. I have told my family who to give them to. I have to pass two more credit units to get my bachelors degree, but to hell with degrees. My mind is seriously swamped. I wrote these lines for the next generation, so they will know we were not emotional and impulsive. So they will know we did everything we could to make their lives better. So they will know if our ancestors capitulated to the Arab and Mongol invasions, they did not bow down to despotism. These lines are dedicated to tomorrow’s children …


———————————————————-

Nedan publicerar jag den kända vídeon med Neda“Röst” eller “Utrop” – där man ser henne, efter det att hon blivit skjuten av Basij. En läkarstudent försöker rädda henne, och fadern står bredvid.

————————————————-

För att slipp medias långsamma och bristfälliga rapportering, gå in på twitter och följ exempelvis spår på sökorden “Teheran”, “Mousavi” och “iranielection”, samt profilen “persiankiwi”.

—————————————————

Läsvärd artikel på NY Times: “A Supreme…”

igenkännandet

Det finns vissa saker som alltid fascinerar mig vad jag än erfar; vare sig jag läser, lyssnar, tänker, eller ser. Dels är det upplevelsen av att många, många ting verkar kunna definieras med hjälp av två av Vladimir Losskys huvudord; identitet – särskiljnad. Detta gäller Treenigheten, Kristi dubbla natur, Kyrkan, personligheten (kontra “antingen-individ-eller-kollektiv”-tanken), och på en mängd andra håll.

Dels är det något så enkelt som igenkännandet. Det kan röra sig om det simpla, men så vackra, “detta, exakt detta, är det jag känner, önskar och strävar efter”, eller något mer i stil med “jasså, du också?” – eller varför inte; (och detta ordval finner jag för dynamiskt) “äntligen -äntligen – äntligen!” d.v.s. i meningen att man erfar något, vilket tycks vara av samma lukt, smak och substans som en eget hjärta – nej, det som döljer sig under hjärtat. Inte i meningen som en Fyllnad, ett Svar på en Fråga eller “Den Andra Pusselbiten”. Det är ett enkelt: ja.

När Jag och Du/Detta (för allt i världen, mitt resonemang behandlar ju även natur och kultur) visar sig genom sin inneboende “person/kärna” vara identifierbara, eller här riktigare utryckt samhörande – men ändå särskiljda! För att brodera på någon annans bild: man dyker ned i den/t andres ögon, djupt ned, och finner sig simmandes i ett hjärta – upptäckandes att man egentligen simmar tillsammans med den andre i sig eget hjärta! Eller tvärtom. Två raka, jäms med varandra liggande linjer, som möter varandra, är i varandra. Det hela borde fylla en med tårar. För detta är inget annat än Skönhet.

målningtvå

Konstantin Druzhin – Drömmar om Höst i Parken

Det närmaste jag någonsin kommit att fånga detta på en punkt är att använda ordet -  svalka, svalhet. Fråga mig inte varför.

målningett

Valerij Busygin – Himlarna

Och jag får väl erkänna att min fascination för Losskys två ord oftast snarast rör sig på det enkla planet “woho, ett system som fungerar!”.

———————————————————————-

får jag kalla det en exkurs?

Det är ju för övrigt av denna anledning som vördnadens, tillbedjans och kärlekens fysiska aspekter och
former är - menar jag - förmer än endast ord. Ord är nyttiga, men fattiga - en bugning, en kyss, ett
ljus, en kram, ett stillastående,en blickande; detta säger och är på samma gång. (Riten, ikonen,
kejsarens statyartade agerande; allt detta och mycket annat måste ses i detta ljus)

Bilderna gör sig bäst i större storlek. Inte för att detaljerna blir tydligare, utan för att det blir
än mer diffust.

Ur tidigare nämnda “Poesiens Mystik”:

Det ges ofta ett anfört ord av Amiel, som i all korthet lyder: landskapet ett själstillstånd. Vad det innebär lämnar hans dagbok oss icke tvivelsmål om. Han berättar, huru han håller i sin hand ett trollspö och huru han blott behöver vidröra ett fenomen för att det skall delge honom sin andliga innebörd. Med detta spö går han flitigt omkringoch naturen ger sina svar och han tycker att i dem hans eget inre uppenbaras för honom. Landskapet omkring honom förvandlas på något vis till en gåtfull och tidlös kristallation av hans egen själ. Varje dess del blir en del av honom själv, böjningen av linjerna i ett träd lyfter ut i det konkreta en tongång i hans inre, belysningen över ett moln håller för hans syn en avskuggning i hans eget väsen. Det är en skildring, som tydligt ger vid handen, att det som driver honom att med en hängivenhet utan like sluta sig till naturen innerst är det behov, varom det här är tal: behovet av liv. Naturen hjälper honom att lyfta till medvetenhet sådant som han eljest inte förmår hålla uppe. Den aktualiserar hans möjligheter. För honom är en handräckning behövligare än för de flesta. Ty Amiel led som få av en försvagad livskänsla, han var vad man på psykologiskt språk kallar en psykastenisk människa – hans förnimmelse av egen existens kunde förtunnas därhän att alla förbiglidande intryck blev bleka och skugglika och han själv en skugga bland skuggor. Vad han därför innerst åtrådde, vad han var dag öppet eller i hemlighet sträckte sig efter, det var, såsom hans dagbok gripande skildrar, att befrias från den värld i sömn, vari han dvaldes, att se dimmorna omkring sig skingras. Skulla han då icke ta sin tillflykt till naturen, gripa efter dess livgivande tecken, åkalla dess hjälp för att komma till medvetenhet om sig själv och allt han gömde inom sig!

Behöver det sägas, att vad naturen är i stånd till, det förmår konsten göra i mångdubbel måtto? Det finnes i varje människa någonting dovt, fast, tungt, som jämnt trycker ned oss och hindrar oss att nå det tillstånd av berusning och begeistring, där vi känner oss ha fått vingar. Att lösa upp detta dova, fasta, tunga är vad vi alla strävar efter, ty endast så kan våra inre krafter komma till utveckling. Dionysios bar hos grekerna binamnet “Lysios”, den lösande, han förband sig med ungdom, kärlek och vin. Men varaktigare än både ungdom, kärlek och vin verkar det medel, som heter konst. Det finnes ingenting, som den inte förmår väcka till liv inom oss: strängar, om vilkas tillvaro i vårt inre vi inte hade någon aning, bringar den att dallra. Den tillför oss den friska synen, den känsliga hjärtat, de mäktiga intrycken ännu i en ålder, då ungdomsglöden upphört att värma, kärlekens fläktar ej når oss, vinet blir ståndet och surt.

Detsamma kan man säga gäller religionen; skönheten existerar som en stege genom alla dessa, med religionen som ett av de högsta trappstegen. Orden, som ju behandlar bl.a. natur, poesi och konst, skänker  dessutom ett visst perspektiv på den sakrala sången och ikonografin, samt tendensen bland religiösa att föredra naturen framför staden: som kyrkofäderna brukade säga; “Gud skapade naturen – människan skapade staden.”

Inte minst är orden om ens inres konkretiserande  – i andras ord, bilder, känslor, i naturen -  en mycket belysande tanke när det gäller Människoblivandet.

Ur Runebergs “Sångens gåva”:

När jag sätter mig att sjunga

vaknar våren i mitt väsen,

intet mörker märkes mera,

ingen köld där längre dröjer.

Tanken tar, som lunden, skrudar,

hjärtat blidas opp och blommar.

Och när strängen toner sänder

rösten re’n i sång sig rörer,

lyssna andra glatt till ljuden

säga sakta i sitt sinne:

Vadan flyga dessa fläktar,

dessa milda morgonvindar?

Vilken skog har denna ånga,

vilka ängar dessa dofter,

vilken sjö ger denna svalka,

som så snart all smärta stillar

och än mera glad gör glädjen?

De närmaste veckorna kommer nog inte vara alltför sprängda med poster längre än denna. För tillfället simmar jag runt i travar med böcker och lite annat. Därav mina jämförelsevis oregelbundna, korta och intetsägande internetvisiter.

För tillfället begagnas mycken tid åt läsning av den finlandssvenske filosofen tillika estetikern Hans Ruins verk Poesiens Mystik. Den skrevs under hans yngre dagar, på 30-talet, och jag rekommenderar den för den som kan tänkas intressera sig för sådant – den gräver ner sig djupt, och sträcker stora områden. Den inte bara undersöker “mystik” [jag är glad åt hans beskrivning av mystikens väsen; de flesta som försöker säga något i detta ämne vet inte att skilja mellan sten och bröd] och poesi, utan betraktar deras släktskap och skillnader. Verket må betraktas som ett svar, eller snarare ett komplement, till en annan bok med titeln Poesiens Logik. 

Med tanke på vad jag läst den närmaste veckan – saker om eller ur Romarriket, Östrom, Hellas eller Rus [låt oss säga enkelt: kulturhistoria, med litet annat vid sidan av] – och vad jag nu läser, d.v.s ovan nämnda verk samt första volymen (om senantiken och medeltiden) ur Gregor Paulssons legendariska Konstens Världshistoria, så skall jag försöka att strax börja med Tolstojs bok samt essäer med titeln Vad är konst?

Det vill säga, om inte kyrkohistoria, revolutionshistoria, eller förberedelser inför språkstudierna (alternativt repetitioner av hebreiskastudier) på Universitetet lockar allt för mycket.

För övrigt har jag fått mig ett rum på Ansgars-stiftelsen, papprena torde komma om några dagar. 

Deo Gratias.

Where now is Byzantium, its lost last empire?fallet

Where the Grand-Comnenus in his palace on the crag?

Their magnificence the emperors, Alexios, Andronicos?

They sat beneath the gold roof set with stars,

The floors were rose marble, the walls bright as flowers.

They were Byzantines, with libraries and such;

They talked of homoousion, babbled of the Trinity,Konstantinopels fall

In the Greek of Trebizond.

Oh the glitter of the churches, chanting their Masses

Within the painted walls, where Christ and His emperors

Stood stiff and bright, like trees!

The library och Tychicus, the marbles, the glory,

The Trebizond princesses, straight as palms,

The rich merchant cargoes, tossing up the Euxine

From the Golden Horn to Trebizond!

- Rose Macaulay, “Dirge for Trebizond”.

mistrasO Vitlimmade kappel

med sönderkyssta ikoner!

Din dörr är stängd

blott med en spik och tåt av ull

sådan man tar den bland tistlarna

och tvinnar runt fingret

Oljeflaskan står där till buds

och den flottiga lampan, och fatet

för den som har leptas

för den som har tändstickor

Gamla och unga ikoner

givna av mödrar

- tillfällen har inte fattats –

för den som blev kvar i passet

för den som blev rövad till janitschar

för den vars ögonhålor blev tomma

för den som blev borta med Markos –

fattiga tryck under glas

Stort som ett fårskjul:

Dina klockor är fårens skällor

klämtande någonstans uppe i bergen

kapell vars lås är av ull.

- Gunnar Ekelöf, “Grekland”, i Opus Incertum

Sture Linnér, slutord efter boken Bysantinsk Kulturhistoria:

För mig har det känts viktigare [...] att söka belysa ett annat slags kontinuitet, den som yttrar sig i att senare tiders folk på olika håll mer eller mindre omedvetet ofta tagit till sig element av den bysantinska kulturen och införlivat den med de egna traditionerna. Detta inte minst i våra norröna landamären. Fager blommar den egna liden, men många av våra förfäder har ändå drömt om det förföriska Miklagård, där hästarna ryktas med silverkam och lammen betar under marmorbågar, där fagra tärnor med armar smeklena som rosenblad villigt bjuder Nordens blonda bjässar på muntert sinnliga lekar. Eller har de, som i Finlands sagovärld, sett för sin inre syn Jungfru Maria, som en skimrande ikonbild men också i insjöarnas milda ljus och i egensinnigt finsk framtoning. Kalevalas diktare kallar henne Mariatta och gör henne till en fager och kysk vallflicka. Hon befruktas av ett skogsbär och är på väg att föda en son som skall bli Karelens konung. Dessförinnan har hon bara en enda önskan: att få bada bastu. Men ingen människa förbarmar sig över henne och villfar hennes vädjan, blott en ädel häst som andas varmt på hennes mage:

Arma ungmön Mariatta, lilla sedesamma tärnan badar bastubad till fyllest, låter imman badda buken.

————————————————————

Ekelöf anspelar i sin dikt på grekernas blodiga tragedier – som representant för dessa nämner han soldaterna som stupade vid Thermopyle mot perserna, de kristna grekiska barn som rövades bort av turkarna för att bli elitsoldater, avsatta kejsares tortyr, samt de som dog under kommunisten Markos. Att dessa tragedier i sin tur står för mera behöver ej nämnas.

Jag ber om ursäkt för att jag ej lyckats mästra wordpress rent tekniskt. Jag har ingen aning om varför det inte blir som jag vill!

Kring mitten av 1000-talet levde en man vid namn Kekaumenos. Han hade tjänstgjort många år inom armén, och var till så grad känd och uppskattad att han t.o.m. vågade på sig att ge råd åt kejsarna. Varandes romare var han ytterst lojal mot sin kejsare – och avsattses kejsaren för att ge plats åt någon ny så riktades självfallet lojaliteten till den nye kejsaren, något annat vore enligt tidens uppfattning märkligt.

På sin ålders höst då han lämnat politikens värld, så slog han sig ned vid en gård. Väl på plats skred han till verket som författare. Han skrev ned ett verk, med titeln Strategikon. Bokens syfte är att fungera som en slags livets guidebok. För sin tid var detta ett unikt verk, som tyvärr ej kom att läsas av en större cirkel människor; det var främst hans söner, deras avkomma samt kejsarna.

Tyvärr finns verket ej på svenska, bortsett från ett par axplock som översatts av Henric Zilliacus. Läsningen av Kekaumenos är mycket givande – den är rolig, överasskande, vis och mycket annat. Här är ett exempel:

Kommer någon till dig, lägg undan det arbete du har för händer, lyssna på det han har att säga och skicka inte bort honom under förevändningen att du har annat att göra utan att ha talat med honom. Också om du är inbegripen i brädspel eller något liknande får du inte avvisa honom ohörd.

Men vad säger jag – brädspel! Nej, också om du har den Heliga Skrift i dina händer och är försjunken i att läsa den, ska du slå igen den och tala med honom. Låter du honom stå där och själv fortsätter läsningen kommer man att betrakta dig som en hycklare, en man utan umgängesvett och full av inbillning. Böckerna skall du spara för ensamma stunder.

kejsarenkristus

På ett annat ställe skriver han:

Är du själv lycklig, tänk då på den som lidit för dig. Den som förgäter detta förgäter Gud.Tänk på den som lett digvid handen och som i svåra stunder stått upp för dig. Tänk på en gammal faderlig vän, tänk på dina anhöriga när det går dig väl. Gör dem i gengäld gott. – - –

Kanske har dig unnats lycka just för att du må kunna stå dem bi med en god tjänst. Minns att ingenting i världen är beständigt, varken lycka eller motgång. Ingenting du gör, vare sig gott eller ont, kommer att glömmas. Herren skall minnas det ända till vedergällningens dag. — Gläd dig i medgång, men förhäv dig inte. Den som frivilligt underkastar sig lidande, han är herre över lidandet..

Jag skulle mycket gärna vilja läsa hela detta verket. Det är som att man nästan stiger in i den östromerska vardagen.

Som sagt höll författaren lojalitet som en hög dygd. Detta dock utan att bli otänksamt fanatisk i efterföljandet. Såhär skriver han på ett ställe ang. kejsaren:

Man hör stundom påståendet att kejsaren inte är underkastad lagen, utan att han själv är lagen. För egen del är jag av samma åsikt. Vad än han gör eller stadgar är väl betänkt och vi har att hålla oss till det. Men säger han: “Töm giftbägaren” då lyder du honom inte. Säger han “Kasta dig i havet och simma över det”, då skall du inte göra det. Härav kan du sluta dig till att kejsaren är en människa som är underkastad Guds lag. Det är därför vi har avfattat denna skrift för fromma kejsare som är Kristus tillgivna.

En läsning av Orspråksboken, Predikaren och Jesus Syraks Vishet (om vi nu bortser från de självklara Evangelierna och Psaltaren ) skapar i mig ett stort frågetecken: hur kan folk se på munkarnas levnad, råd och spiritualitet som något obibliskt? Och detta bara efter en läsning av dessa skrifter (jag tänkte nästan: endast dessa skulle kunna vara en primitiv munkregel). Lägg därtill rötterna i judisk fromhet och mystik, arvet från Johannes Döparens liv (och andra bibliska gestalters liv), dess början som en födelse dels i förföljelse och dels i vad vi kan kalla “evangelisk vaksamhet” gentemot sekulariserande (?) tendenser, och slutligen dess syfte samt goda frukter.

Äldre inlägg »