två ord om bön

”Bön”, Andrej Drozdov, 2005.

 

”Om du vill bedja, avstå allt för att vinna allt.” – Evagrios

Nu – ur ”Asketernas väg”

Redan i dopet fick du i uppdrag att strida den osynliga kampen mot din själs fiender; så upptag den nu. Tillräckligt länge har du dröjt därmed; försjunken i liknöjdhet och lättja har du låtit mycken dyrbar tid gå till spillo . Därför måste du känna det som började du om från början; den renhet som du fick i dopet, har du låtit trampas ned och smutsas på ett gruvligt sätt.

Stig alltså upp, men gör det genast, utan dröjsmål. Uppskjut icke din föresats till ”ikväll” eller ”imorgon” eller ”sedan, när jag är färdig med det jag just nu har i händer”. Mellantiden kan vara ödesdiger.

En skogsbrand kan inte släckas för tidigt; vill du se din själ härjad och förkolnad?

- Tito Colliander

”Tsar Ivan Groznij efter att ha dödat sin son 15:e november 1581″ – Ilja Repyn, 1873

om herdarnas ansvar; och obi-wan kenobis tårar över Sverige

En gång gav Fader Missail, en igumen på det heliga berget Athos, en novis – Fader S. – en krävande uppgift som var svår att förena med inre bön. Novisen ådrog sig uppdraget villigt, gjorde den sedvanliga bugningen och drog sig mot dörren. Då hejdade honom igumenen. Novisen stannade. Med sänkt huvud sade igumen Missail sakta och eftertryckligt:

- Fader S., kom ihåg att Gud dömer inte två gånger. När du därför gör något av lydnad mot mig är det mig Gud dömer, du kommer inte att ställas till räkenskap.

Allt människan gör (eller inte gör), säger (eller inte säger), tänker (eller inte tänker) och är (eller inte är) kommer hon stå till svars för. Det finns inga ursäkter. Om man försöker rättfärdiga sig själv, med att säga ”men, i mitt fall, så…”, så kommer det alltid finnas fall, där människor i en det närmaste exakt liknande situation har handlat rätt, där vi handlade fel.

Ännu hårdare faller domen på den kristne – den kristne är ju mer upplyst än alla andra, har mer kunskap om sanningen, vägen och livet, och är fylld av Anden. En kristen kan inte urskulda sig.

Hårdast faller domen på lärarna. Deras var uppgiften att föda fåren, att undervisa om sanningen, av skydda mot faror och leda folket rätt på den snåriga vägen. Om läraren lär fel, så är det han som bär skulden till fårens ageranden, och de står ej till svars, även om de lider skada. Skadan är deras, men skulden är lärarens. (det är av bl.a. denna anledning som Origenes fördömdes. han må ha varit from och ha skrivit mycket gott – men i hans verk fanns farlig irrlära, som kunde förrlett folk – och därigenom ha blivit till en allt större dom för honom. Kyrkan fäller sina domar och exkommuniceringar, med själarnas bästa i ögonen, i moderlig omsorg.)

Varför tror ni munkarna av förr försökte fly undan prästvigningarna, likt Martin av Tours då han gömde sig bland gässen? Varför tror ni Augustinus skrev ett brev till sin biskop om att tänka över saken, då denne utnämnt honom till att prästvigas? Varför tror ni Chrysostomos skriver som han gör i sin bok om prästämbetet?

Och bland lärarna faller domen hårdast på de andliga vägledarna – biskoparna, prästerna, diakonerna, profeterna, munkarna…

Kan ni tänka er hur Kristus står gråtande vid tidens slut och frågar alla dessa – i [ja, nästan] exakt samma förkrossade, förtvivlade anda som Obi-Wan Kenobi, då han med tårarna rinnandes nedför ansiktet ropar till Anakin Skywalker – som ligger på marken, ond, lurad, förvriden -  i slutet av Revenge of the Sith: ”But you were the Chosen  One! It was said you would destroy the Sith, not join them!”

Med bakgrund av detta kan man inte annat än beklaga vår svenska situation av idag. Kan man sätta sig vid Babylons floder och gråta?

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havens djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilka de kommer.”

Martov

When the Bolsheviks came to power as a result of the October Revolution in 1917, Martov became politically marginalized. This is best exemplified by Trotsky’s comment to him and other party members as they left the first meeting of the council of Soviets after October 25 1917 in disgust at the way in which the Bolsheviks had seized political power: ”You are pitiful isolated individuals; you are bankrupts; your role is played out. Go where you belong from now on — into the dustbin of history!”. Martov silently walked away without looking back. He paused at the exit seeing a young Bolshevik worker wearing a black shirt with a broad leather belt, standing in the shadow of the portico. The young man turned on Martov with unconcealed bitterness: ‘And we amongst ourselves had thought, Martov would at least remain with us.’ Martov stopped and with a characteristic movement tossed up his head to emphasize his reply: ‘One day you will understand the crime in which you are taking part.’ Waving his hand wearily he left the hall.

St. Niketas Stethatos om…”tungotal”

Den helige Niketas Stethatos var lärjunge och andlig son till den helige Symeon den Nye Teologen. Han försvarade Symeon mot de som anklagade honom pga sin hesykasm, och kom senare även att skriva en biografi över honom. Senare, när Öst och Väst gick skilda vägar, skred Niketas till verket och hjälpte patriark Kerularios i debatten mot kardinal Humbert; bl.a. argumenterade han mot det västerländska sabbatsfirandet och prästernas celibat-tvång. Vissa av hans skrifter finns med i Filokalian. Följande är ett litet utdrag, där han talar om det avsnitt i ett av Pauli brev, som man idag ofta ganska simpelt lägger ut som ”tungotal”. Följande ord är mycket intressanta, och jag undrar om man kan finna liknande undervisning hos fäderna någon annans stans:

”If when you pray and psalmodize you speak in a tongue to God in private, you edify yourself as Saint Paul says. If it is not in order to edify his flock that the shepherd seeks to be richly endowed with the grace of teaching and the knowledge of the Spirit, he lacks fervor in his quest for Gods gifts. By merely praying and psalmodizing inwardly with your tongue, that is, by praying in the soul you edify yourself, but your nous is unproductive [cf. I Corinthians 14:14], for you do not prophesy with the language of sacred teaching or edify God’s Church. If Paul, who of all men was the most closely united with God through prayer, would have rather spoken from his fertile nous five words in the church for the instruction of others than ten thousand words of psalmody in private with a tongue [cf., I Corinthians 14:19], surely those who have responsibility for others have strayed from the path of love if they limit the shepherds ministry solely to psalmody and reading.”

några sketchartade kvällstankar om den enda viktiga frågan

”Infallibility resides solely in the ecumenicity of the Church bound together by mutual love, and that the unchangeableness of dogma as well as the purity of rite are entrusted to the care not of one hierarchy but of all the people of the Church, who are the Body of Christ.” – Khomiakov

Även om det, som någon – var det Florovskij? -  noterade, finns en brist i resonemanget (en brist vilken jag inte ska gå in på) så är det i sig tänkvärt. Kyrkan är Kristi mystiska, organiska, historiska kropp. Kristi person är kroppens huvud. Och ”Gud är Kristi huvud” – med andra ord, gudomlighet förenad med mänsklighet vägleder och innesluter varje del-lem (eller, medlem). Således, i föreningen med denna kropp – genom ätandet av densamma, fyllt av Ande – tar man del av gudomlig natur. Detta är då en gemenskap med alla och allt i Kristus genom Anden – men också med Kristus (som Kristi Brud) i Anden. Man träder in i kroppen genom att dö och uppstå med och i den historiske personen Jesus (medelst det Andefyllda dopet) samt genom tidigare nämnde eukaristi, samt genom krismasmörjelsen (konfirmationen), då Anden gives. Varje individ, såsom en ”katolsk” del av helheten av församlingen, som i sig är en katolsk del av Kyrkan, är då Kristi Andefyllda kropp. Hela Kyrkan är på något sätt gestaltad i var och en av dess medlemmar. Men framförallt när dessa medlemmar förenas, i eurkaristin. Var och en tillsammans är den gudamänskliga och Andefyllda kroppen. Och Anden leder in i sanningen. Och fåren följer herden. Kan Anden ha struntat i sitt sanningsuppdrag? Kan den gudamänskliga, enda kroppen  – d.v.s. Kristi Kropp – delas och ta fel? Kan Kristus och Anden som verkar genom Kyrkan ha misslyckats? Kan Fadern, som arbetar genom Sonen och Anden, ha tagit misste? Skulle Brudgummen ha slängt iväg in morgongåva, och lämnat sin Brud åt rövare och våldtäktsmän? Skulle Enheten återigen – efter att ha fullbordat sin återupprättelse av enhet – låta Splittring ta vid? Skulle, för att använda Augustini älskade ord, ”det före” (d.v.s. inte bara innan eller framför i tiden, utan utanför tiden, ”före” i kvalitativ och kausal mening) ha låtit oss gå vilse, igen? Skulle Gud ha låtit Noas skepp sjunka? Skulle överherden bara ha stått där, och sett på när vargarna tuggade sönder flocken?

Hans ord om ”mutual love” drar för övrigt tankarna till Augustinus ord, om att schismatikerna kanske har en rätt tro och t.o.m. rätta sakrament – men till vilken nytta, då de ju saknar kärleken (eftersom de har skilt sig från Kyrkan – den enhetsskapande kärlekens gemenskap).

Sanningens pelade och grundval…det är en stadig grund att stå på – i en annars för förnuftet, kan man tycka, fullkomligt irrationell och outgrundlig existens. Vill man bygga sitt hus på berget  – alltså i Guds stad (som ju av övriga fäder kallas för berg, sion eller liknande), för att återigen använda Augustini språk – eller sanden? Väljer man sanden – vad är då sant? Eller vad kan man lita på?  Då är det fritt fram för allt; och är det inte det vi ser beviset på idag? [TILLÄGG 15/10: Ni ser alltså att denna fråga bl.a. blir en slags variant på den filosofiska/allmänreligiösa frågan om Guds existens] Vilken tröst hade man, om Frälsaren inte höll sina löften, Enheten inte var Enhet, och Sanningens Ande egentligen vore något annat?

Kan Treenigheten splittras?

Gospodi Pomiluj!

inga minnen – endast ett

Blot out, O Lord, all my memories – except one. For memories make me old and feeble.  Memories ruin the present day. They weigh down the present day with the past and weaken my hope in the future, for in legions they whisper in my ear: ‘There will only be what has already been.’ / But I do not wish for there to be only what has been. I do not wish and You do not wish, O Lord, for the future to be the past repeated. Let things happen that have never appeared before. The sun would not be worth much, if it only watched repetitions. / Worn paths mislead a wayfarer. Earth has walked over the earth a long time. Earthly walkways have become boring, for they have been travelled again and again from generation to generation throughout all time. Blot out, O Lord, all my memories except one. / Just one memory do I ask You not to blot out, but to strengthen in me. Do not blot out but strengthen in my con­sciousness the memory of … You.

- den helige Nikolaj Velimirovich, ur den engelska översättningen av ”prayers by the lake”, bön 30

Symen den Nye Teologen om tro

Alla känner nog vid detta laget mer eller mindre till Symeon den Nye Teologen. En av hans favoriter bland de andliga författarna var Markus Asketen. Jämför man det exemplet jag gett tidigare på Asketens texter, så ser man tydligt ett släktskap mellan hans budskap, och det som Symeon ger exempelvis i denna hymn (ur vilken jag citerar ett utdrag):

[...] se till min tro istället för min torftiga gärning. Sök inte några slags gärningar som visar mig rättfärdig – men låt denna min tro vara tillräcklig för allting. Den skall tjäna som mitt försvar och låta mig bli fulländad, och låta mig få del i den eviga härligheten. ”Den som tror på mig”, har du sagt, o Kristus, ”han skall leva och aldrig i evighet se döden.” Om tron på dig räddar alla de uppgivna, då tror jag: Rädda mig, när du låter ditt gudomliga ljus skina!

lite rysk vishet

Är det inte ofta man tänker, att en predikan är på något sätt ”dålig”, av den anledningen att man efter gudstjänsten inte lyckas repetera den alt. sammanfatta den för någon annan, som ej var närvarande? Numera är jag omvänd:

Abboten, som ville pröva en av munkarna, frågade honom: kommer du ihåg vad jag predikade om i söndags?

Munken svarade: Nej, fader. Men när jag har tvättat mina händer, så rinner vattnet bort, och händerna torkar snart – men ändock förblir händerna rena.

Markus Asketen ”On Those who Think that They are Made Righteous by Works: Two Hundred and Twenty-Six Texts”

St Markus Asketen, en av Symeons den Nye Teologens favoriter bland de andliga vägledarna, skrev tydligen text om rättfärdight genom tro, som finns med i filokalian. Här är några utdrag:

1. In the texts which follow, the beliefs of those in error will be refuted by those whose faith is well founded and who know the truth.

2. Wishing to show that to fulfil every commandment is a duty, whereas sonship is a gift given to men through His own Blood, the Lord said: ‘When you have done all that is commanded you, say: ”We are useless servants: we have only done what was our duty”‘ (Luke 17:10). Thus the kingdom of heaven is not a reward for works, but a gift of grace prepared by the Master for his faithful servants.

3. A slave does not demand his freedom as a reward; but he gives satisfaction as one who is in debt, and he receives freedom as a gift.

4. ‘Christ died on account of our sins in accordance with the Scriptures’ (I Cor. 15:3); and to those who serve Him well He gives freedom. ‘Well done, good and faithful servant,’ He says, ‘you have been faithful over a few things, I will make you ruler over many: enter into the joy of your Lord’ (Matt. 25: 21).

5. He who relies on theoretical knowledge alone is not yet a faithful servant: a faithful servant is one who expresses his faith in things Christ through obedience to His commandments.

6. He who honours the Lord does what the Lord bids. When he sins or is disobedient, he patiently accepts what comes as something he deserves.

7. If you love true knowledge, devote yourself to the ascetic life; for mere theoretical, knowledge puffs a man up (cf. I Cor. 8:1).

. . .

11. Those who, because of the rigour of their own ascetic practice, despise the less zealous, think that they are made righteous by physical works. But we are even more foolish if we rely on theoretical knowledge and disparage the ignorant.

12. Even though knowledge is true, it is still not firmly established if unaccompanied by works. For everything is established by being put into practice.

13. Often our knowledge becomes darkened because we fail to put things into practice. For when we have totally neglected to practise something, our memory of it will gradually disappear. [For the preceding two instructions cf. James 1:22-24]

14. For this reason Scripture urges us to acquire the knowledge of God, so that through our works we may serve Him rightly.

15. When we fulfil the commandments in our outward actions, we receive from the Lord what is appropriate; but any real benefit we gain depends on our inward intention.

16. If we want to do something but cannot, then before God, who knows our hearts, it is as if we have done it. This is true whether the intended action is good or bad.

17. The intellect does many good and bad things without the body, whereas the body can do neither good nor evil without the intellect. This is because the law of freedom applies to what happens before we act.

18. Some without fulfilling the commandments think that they possess true faith. Others fulfil the commandments and then expect the Kingdom as a reward due to them. Both are mistaken.

19. A master is under no obligation to reward his slaves; on the other hand, those who do not serve him well are not given their freedom.

20. If ‘Christ died on our account in accordance with the Scriptures’ (Rom. 5:8; 1 Cor. I5: 3), and we do not ‘live for ourselves’, but ‘for Him who died and rose’ on our account (2 Cor. 5:15), it is clear that we are debtors to Christ to serve Him till our death. How then can we regard sonship as something which is our due?

21. Christ is Master by virtue of His own essence and Master by virtue of His incarnate life. For He creates man from nothing, and through His own Blood redeems him when dead in sin; and to those who believe in Him He has given His grace.

22. When Scripture says ‘He will reward every man according to his works’ (Matt. 16:27), do not imagine that works in themselves merit either hell or the kingdom. On the contrary, Christ rewards each man according to whether his works are done with faith or without faith in Himself; and He is not a dealer bound by contract, but God our Creator and Redeemer.

2 3. We who have received baptism offer good works, not by way of repayment, but to preserve the purity given to us.

24. Every good work which we perform through our own natural powers causes us to refrain from the corresponding sin; but without grace it cannot contribute to our sanctification.