On The Death Of My Husband: A Prophecy Has Been Fulfilled

Nya Martyren Fr Daniils hustru uttalar sig efter mordet. Texten är översatt av Fr Andrew Phillips, och är hämtat från pravoslavie.ru

On the Death of my Husband: The matushka of the martyred priest Daniel speaks and reveals that a prophecy has been fulfilled

Dear brothers and sisters, thank you for your support and prayers. This is the pain which cannot be expressed in words. This is the pain experienced by those who stood at the Cross of the Saviour. This is the joy which cannot be expressed in words, this is the joy experienced by those who came to the empty Tomb.

O death, where is thy sting?

Fr Daniel had already foreseen his death several years before it happened. He had always wanted to be worthy of a martyr’s crown. Those who shot him wanted, as usual, to spit in the face of the Church, as once before they spat in the face of Christ. They have not achieved their goal, because it is impossible to spit in the face of the Church. Fr Daniel went up to his Golgotha in the very church which he had built, the church to which he gave up all his time and all his strength. They killed him like the prophet of old – between the temple and the altar and he was indeed found worthy of a martyr’s calling. He died for Christ, Whom he served with all his strength.

Very often he would say to me that he was frightened of not having enough time, time to do everything. He was in a hurry. Sometimes, as a human-being he exaggerated, he got things wrong, he tripped up and made mistakes, but he made no mistake about the main thing, his life was entirely dedicated to HIM.

I did not understand why he was in a hurry. The last three years he was busy serving, never taking days off or taking holidays. I moaned, just now and again I wanted simple happiness, that my husband and my children’s father would be with my children and me. But another path had been prepared for him.

He used to say that they would kill him. I would ask him who would look after us. Me and the three children. He would answer that he would put us in safe hands. ‘I‘ll give you to the Mother of God. She’ll take care of you’.

These words were forgotten too soon. He told us which vestments to bury him in. Then I joked that there was no need to speak about that, we still did not know who would bury who. He said that I would bury him. Once our conversation turned to funerals, I don’t remember the details but I did say that I had never been to a priest’s funeral. And he answered that it did not matter because I would be at his funeral.

Now I remember many words which have gained a meaning. Now my doubts have dissolved, the misunderstandings have gone.

We did not say goodbye in this life, we did not ask each other forgiveness, we did not embrace one another. It was just another day: in the morning he went to the liturgy and I did not see him again. Why didn’t I go to the church that day to meet him? I had thought of it, but I decided I had better get the evening meal ready and put the children to bed. It was because of the children that I did not go there. There was a hand that did not let me go. But the evening before I had gone to the church and met him. I had felt as if dark clouds were gathering over us. And in the last few days I had tried to spend more time with him. Over the last week I had thought only about death and about life after death. I couldn’t get my head around either the first or the second. That day my head was spinning with the words: ‘Death is standing right behind you’. The last week everything was so hard, as if a huge load had been emptied out on top of me. I am not broken. He is supporting me, I feel as if he is standing by me. Then we said so many affectionate words, which we had never said to each other in our whole life before. Only now do I understand how much we loved each other.

The memorial service for the forty days of Fr Daniel takes place on the eve of his namesday and the patronal feast of the future church, 29 December, and 30 December is the feast of the holy prophet Daniel. According to the prophecy of an elder, the church would be built but Fr Daniel would not serve in it. The second part of the prophecy has already been fulfilled.

Matushka Julia Sysoieva

Translated by Fr. Andrew Phillips

 

23 / 11 / 2009

munk och varg

När saker och ting står rätt till, så fortsätter det som vanligt.

(och tydligen är det inte bara i vår familj som man matar hundar på det där viset.)

tårar efter en älskad patriark

Patriark Pavle har avlidit

Patriark Pavle – ”det vandrande helgonet” – har avlidit, 95 år gammal, strax efter att ha tagit emot eukaristin. Han var älskad av alla serber, en erfaren och respekterad ledare, en sann bedjare.

två ord om bön

”Bön”, Andrej Drozdov, 2005.

 

”Om du vill bedja, avstå allt för att vinna allt.” – Evagrios

Nu – ur ”Asketernas väg”

Redan i dopet fick du i uppdrag att strida den osynliga kampen mot din själs fiender; så upptag den nu. Tillräckligt länge har du dröjt därmed; försjunken i liknöjdhet och lättja har du låtit mycken dyrbar tid gå till spillo . Därför måste du känna det som började du om från början; den renhet som du fick i dopet, har du låtit trampas ned och smutsas på ett gruvligt sätt.

Stig alltså upp, men gör det genast, utan dröjsmål. Uppskjut icke din föresats till ”ikväll” eller ”imorgon” eller ”sedan, när jag är färdig med det jag just nu har i händer”. Mellantiden kan vara ödesdiger.

En skogsbrand kan inte släckas för tidigt; vill du se din själ härjad och förkolnad?

- Tito Colliander

”Tsar Ivan Groznij efter att ha dödat sin son 15:e november 1581″ – Ilja Repyn, 1873

om herdarnas ansvar; och obi-wan kenobis tårar över Sverige

En gång gav Fader Missail, en igumen på det heliga berget Athos, en novis – Fader S. – en krävande uppgift som var svår att förena med inre bön. Novisen ådrog sig uppdraget villigt, gjorde den sedvanliga bugningen och drog sig mot dörren. Då hejdade honom igumenen. Novisen stannade. Med sänkt huvud sade igumen Missail sakta och eftertryckligt:

- Fader S., kom ihåg att Gud dömer inte två gånger. När du därför gör något av lydnad mot mig är det mig Gud dömer, du kommer inte att ställas till räkenskap.

Allt människan gör (eller inte gör), säger (eller inte säger), tänker (eller inte tänker) och är (eller inte är) kommer hon stå till svars för. Det finns inga ursäkter. Om man försöker rättfärdiga sig själv, med att säga ”men, i mitt fall, så…”, så kommer det alltid finnas fall, där människor i en det närmaste exakt liknande situation har handlat rätt, där vi handlade fel.

Ännu hårdare faller domen på den kristne – den kristne är ju mer upplyst än alla andra, har mer kunskap om sanningen, vägen och livet, och är fylld av Anden. En kristen kan inte urskulda sig.

Hårdast faller domen på lärarna. Deras var uppgiften att föda fåren, att undervisa om sanningen, av skydda mot faror och leda folket rätt på den snåriga vägen. Om läraren lär fel, så är det han som bär skulden till fårens ageranden, och de står ej till svars, även om de lider skada. Skadan är deras, men skulden är lärarens. (det är av bl.a. denna anledning som Origenes fördömdes. han må ha varit from och ha skrivit mycket gott – men i hans verk fanns farlig irrlära, som kunde förrlett folk – och därigenom ha blivit till en allt större dom för honom. Kyrkan fäller sina domar och exkommuniceringar, med själarnas bästa i ögonen, i moderlig omsorg.)

Varför tror ni munkarna av förr försökte fly undan prästvigningarna, likt Martin av Tours då han gömde sig bland gässen? Varför tror ni Augustinus skrev ett brev till sin biskop om att tänka över saken, då denne utnämnt honom till att prästvigas? Varför tror ni Chrysostomos skriver som han gör i sin bok om prästämbetet?

Och bland lärarna faller domen hårdast på de andliga vägledarna – biskoparna, prästerna, diakonerna, profeterna, munkarna…

Kan ni tänka er hur Kristus står gråtande vid tidens slut och frågar alla dessa – i [ja, nästan] exakt samma förkrossade, förtvivlade anda som Obi-Wan Kenobi, då han med tårarna rinnandes nedför ansiktet ropar till Anakin Skywalker – som ligger på marken, ond, lurad, förvriden -  i slutet av Revenge of the Sith: ”But you were the Chosen  One! It was said you would destroy the Sith, not join them!”

Med bakgrund av detta kan man inte annat än beklaga vår svenska situation av idag. Kan man sätta sig vid Babylons floder och gråta?

”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havens djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilka de kommer.”

Martov

When the Bolsheviks came to power as a result of the October Revolution in 1917, Martov became politically marginalized. This is best exemplified by Trotsky’s comment to him and other party members as they left the first meeting of the council of Soviets after October 25 1917 in disgust at the way in which the Bolsheviks had seized political power: ”You are pitiful isolated individuals; you are bankrupts; your role is played out. Go where you belong from now on — into the dustbin of history!”. Martov silently walked away without looking back. He paused at the exit seeing a young Bolshevik worker wearing a black shirt with a broad leather belt, standing in the shadow of the portico. The young man turned on Martov with unconcealed bitterness: ‘And we amongst ourselves had thought, Martov would at least remain with us.’ Martov stopped and with a characteristic movement tossed up his head to emphasize his reply: ‘One day you will understand the crime in which you are taking part.’ Waving his hand wearily he left the hall.

St. Niketas Stethatos om…”tungotal”

Den helige Niketas Stethatos var lärjunge och andlig son till den helige Symeon den Nye Teologen. Han försvarade Symeon mot de som anklagade honom pga sin hesykasm, och kom senare även att skriva en biografi över honom. Senare, när Öst och Väst gick skilda vägar, skred Niketas till verket och hjälpte patriark Kerularios i debatten mot kardinal Humbert; bl.a. argumenterade han mot det västerländska sabbatsfirandet och prästernas celibat-tvång. Vissa av hans skrifter finns med i Filokalian. Följande är ett litet utdrag, där han talar om det avsnitt i ett av Pauli brev, som man idag ofta ganska simpelt lägger ut som ”tungotal”. Följande ord är mycket intressanta, och jag undrar om man kan finna liknande undervisning hos fäderna någon annans stans:

”If when you pray and psalmodize you speak in a tongue to God in private, you edify yourself as Saint Paul says. If it is not in order to edify his flock that the shepherd seeks to be richly endowed with the grace of teaching and the knowledge of the Spirit, he lacks fervor in his quest for Gods gifts. By merely praying and psalmodizing inwardly with your tongue, that is, by praying in the soul you edify yourself, but your nous is unproductive [cf. I Corinthians 14:14], for you do not prophesy with the language of sacred teaching or edify God’s Church. If Paul, who of all men was the most closely united with God through prayer, would have rather spoken from his fertile nous five words in the church for the instruction of others than ten thousand words of psalmody in private with a tongue [cf., I Corinthians 14:19], surely those who have responsibility for others have strayed from the path of love if they limit the shepherds ministry solely to psalmody and reading.”

några sketchartade kvällstankar om den enda viktiga frågan

”Infallibility resides solely in the ecumenicity of the Church bound together by mutual love, and that the unchangeableness of dogma as well as the purity of rite are entrusted to the care not of one hierarchy but of all the people of the Church, who are the Body of Christ.” – Khomiakov

Även om det, som någon – var det Florovskij? -  noterade, finns en brist i resonemanget (en brist vilken jag inte ska gå in på) så är det i sig tänkvärt. Kyrkan är Kristi mystiska, organiska, historiska kropp. Kristi person är kroppens huvud. Och ”Gud är Kristi huvud” – med andra ord, gudomlighet förenad med mänsklighet vägleder och innesluter varje del-lem (eller, medlem). Således, i föreningen med denna kropp – genom ätandet av densamma, fyllt av Ande – tar man del av gudomlig natur. Detta är då en gemenskap med alla och allt i Kristus genom Anden – men också med Kristus (som Kristi Brud) i Anden. Man träder in i kroppen genom att dö och uppstå med och i den historiske personen Jesus (medelst det Andefyllda dopet) samt genom tidigare nämnde eukaristi, samt genom krismasmörjelsen (konfirmationen), då Anden gives. Varje individ, såsom en ”katolsk” del av helheten av församlingen, som i sig är en katolsk del av Kyrkan, är då Kristi Andefyllda kropp. Hela Kyrkan är på något sätt gestaltad i var och en av dess medlemmar. Men framförallt när dessa medlemmar förenas, i eurkaristin. Var och en tillsammans är den gudamänskliga och Andefyllda kroppen. Och Anden leder in i sanningen. Och fåren följer herden. Kan Anden ha struntat i sitt sanningsuppdrag? Kan den gudamänskliga, enda kroppen  – d.v.s. Kristi Kropp – delas och ta fel? Kan Kristus och Anden som verkar genom Kyrkan ha misslyckats? Kan Fadern, som arbetar genom Sonen och Anden, ha tagit misste? Skulle Brudgummen ha slängt iväg in morgongåva, och lämnat sin Brud åt rövare och våldtäktsmän? Skulle Enheten återigen – efter att ha fullbordat sin återupprättelse av enhet – låta Splittring ta vid? Skulle, för att använda Augustini älskade ord, ”det före” (d.v.s. inte bara innan eller framför i tiden, utan utanför tiden, ”före” i kvalitativ och kausal mening) ha låtit oss gå vilse, igen? Skulle Gud ha låtit Noas skepp sjunka? Skulle överherden bara ha stått där, och sett på när vargarna tuggade sönder flocken?

Hans ord om ”mutual love” drar för övrigt tankarna till Augustinus ord, om att schismatikerna kanske har en rätt tro och t.o.m. rätta sakrament – men till vilken nytta, då de ju saknar kärleken (eftersom de har skilt sig från Kyrkan – den enhetsskapande kärlekens gemenskap).

Sanningens pelade och grundval…det är en stadig grund att stå på – i en annars för förnuftet, kan man tycka, fullkomligt irrationell och outgrundlig existens. Vill man bygga sitt hus på berget  – alltså i Guds stad (som ju av övriga fäder kallas för berg, sion eller liknande), för att återigen använda Augustini språk – eller sanden? Väljer man sanden – vad är då sant? Eller vad kan man lita på?  Då är det fritt fram för allt; och är det inte det vi ser beviset på idag? [TILLÄGG 15/10: Ni ser alltså att denna fråga bl.a. blir en slags variant på den filosofiska/allmänreligiösa frågan om Guds existens] Vilken tröst hade man, om Frälsaren inte höll sina löften, Enheten inte var Enhet, och Sanningens Ande egentligen vore något annat?

Kan Treenigheten splittras?

Gospodi Pomiluj!