nätter

Nätter är speciella. Jag är en nattmänniska. Även om jag anser att naturen som sådan är vackrast att beskåda i dagsljus, så upplever jag naturen under natten på ett…kanske inte närmre och mer levande sätt, men åtminstone på ett mer mystikt* sätt:

Under dagen är jag en människa, som är i naturen – med eller utan djur närvarande – samtidigt som massa andra människor är vakna och kanske till och med finns i närheten. Jag klarar inte av det. Sitter jag ute i en skog och insuper dess skönhet under det att jag begrundar en eller annan fråga som bränner i hjärtat, så vill jag sitta där i min ensamhet, utan att möjligheten finns att en total främling sitter inom en kilometers radie och tänker på någon trivialitet**. Detta är för mig som att en konstnär under, säg, romantiken precis fått inspiration till att fullborda sin tavla, för att endast sekunden därefter erfara hur all denna skönhet som kommit honom till mötes förstörs av att en man ur 1800-talets England klampar fram med ritningar om industrier och fabriker…

Men, under natten! Det är en annan värld. Inte nog med att den har sin egen skönhet av skryta över; i detta mörker kan jag dessutom få den ensamhet som jag så längtar efter, och behöver. Det är ensamt, tyst och vackert. Och ändå – trots att de flesta djur nu sover – så får man samma, om inte en djupare, gemenskap med dem nu, även om man inte råkar på dem. När solen är vaken, så är allt uppenbart, ingenstans kan man vara utan att drabbas av en liten, liten känsla av att även här är du iakttagen, inte av människor, men av världen ( med allt vad det kan innebära av problem, plikter, samvetskval, beslutsångest, tvivel, betänkligheter etc) Men när syster måne tittar fram, så är det som att världen går och lägger sig tillsammans med alla människor; och då kan man gå fri; här är jag, Gud och naturen och allt vad mitt hjärta längtar efter kan gestaltas framför mitt ansikte helt fritt. Hjärtat tappas på sina bördor och blir lättare, fylls av förhoppningar och drömmar. Längtan och hopp förenar sig, kämpar i stillhet mot ovisshet, tvekan och invändningar. Månen och stjärnorna vittnar om Skaparen och den himmelska härskarans närhet; vinden, djurens och naturens ljud viskar stilla att trots allt, så bär skapelsen på sin skönhet. Och tillsammans säger de alla, att detta kan du också! Du är ju en del av skapelsen; du är en människa, du är bryggan mellan himmel och jord – ty du är kropp och själ! Änglarna gråter, skapelsen klagar; vad gör ni, mänskobarn! Kom hem…Och i denna befriande gemenskap av sorg, kan man gå vidare i Glädje, Förtröstan, Hopp.

Naturen i nattens kappa är en fascinerade värld, där hela det mänskliga dramat fylls av liv, hjärtat blottläggs. Det hela är som att man ser sig själv bättre. Man lägger av sig de olika masker man burit på under dagen, och möter, först sig själv – med allt vad detta nu är – och sedan går man vidare till att i tanken – en svag ersättning – möta allt det och alla de som finns i ens hjärta, för att slutligen stå där, som vore man naken inpå själen, ansikte mot Ansikte, i en hjärtats förening med den Andre. Men de andra då? Tiden går, vinden fortsätter blåsa – och så är man ensam igen. Fast egentligen inte.

Det är ruskigt förvirrande, jag vet. Jag önskar jag kunde utrycka mig klarare, precist, direkt; ansikte mot ansikte. Men det går inte. Allt som jag bär på trängs och vill flöda ut, med resultatet att det blir som en stor trafikstoppning – och intet sägs. Det som väl sägs, eller skrivs, blir det lilla som sipprar ut; och dessa små droppar är i sig så besläktat med det övriga att t.o.m. dessa droppar är alltför upphöjda för att tala om i klarspråk; jag måste undvika det alltför bestämda, annars degraderar jag det som jag talar om, med resultat att jag får sagt något annat än det jag vill. Än mer komplicerat blir det av att jag med ord inte kan beskriva sambandet mellan alla dessa ting! Kanske borde jag hålla tyst om detta helt och hållet.

Nu slog det mig, med tanke på allt detta, att det är underbart att läsa om helgonen; alltid finns det någon och något man kan identifiera sig med. Gällande just detta drogs mina tankar till den välsignade Seraphim av Platina. Tydligen skall han gillat att vandra runt i skogar, på stränder och klippor, sent in på natten, funderandes, bedjandes, gråtandes, etc. På ett ställe i hans biografi, står följande korta citat:

I have to confess, that what touches me most in the world, is the stars…

Seraphim!

—————————————————–

* stavningen motiveras av att varianten “mystiskt” idag fått bibetydelsen “skum”.

** Missförstå mig inte. Jag har inget emot det triviala, vardagligheter, det enkla och simpla etc. Det är mer detta störandet av en ensamhet inlindat i naturens vackra linda som jag inte klarar av. Men även den tanken att möjligheten faktiskt finns, att samtidigt som jag sitter på en mossig sten i skogen, stirrandes på katten som leker med vitsipporna under det att jag, till ljudet av vinden som blåser i träden, i tanken bekantar mig med sådant som för mig personligen utgör vad vi kan kalla “naturens högre ting, eller, det av Gud till människan skänkta härligheterna”, kort sagt, Skönhet (enl. på denna blogg tidigare givna förklaring) – alltså, samtidigt som jag hänger mig åt dessa, om inte livsavgörande, så åtminstone livsinspirerande väsen och ting, samtidigt som jag gör detta, så kanske någon annan intet ont anandes människa spatserar förbi grubblandes över huruvida han kanske inte skulle ta och grilla, eller huruvida han skall köpa den eller den bilen. Det är inte så att detta endast rubbar mina cirklar – jag upplever det närmast såsom kränkande; kränkande, inte gentemot mig, nejnej, men kränkande mot dessa Underbara “tankar” som Försynen givit mig nåden att drabbas av!