Jag undrar hur avgörande sekunder (eller kanske tid över huvud taget) kan vara egentligen. Ofta, exempelvis, så har det hänt att jag på väg till bussen stoppas av någon som säger något kort, med följden att jag precis missar den nämnda bussen med endast några sekunder. Och ofta när jag får för mig att säga/göra något, så kan det hända att jag tvekar några få sekunder (behöver jag verkligen säga det här? är det passande? kommer det verka konstigt? bör detta göras nu eller ska jag skjuta upp det? etc), och precis när jag lyckats övertyga mig själv om att jag faktiskt ändå faktiskt ska ta och säga/göra det nämnda, så försvinner hela den lämpliga situationen, på ett eller annat sätt. På grund av några sekunders tvekan så kan alltså ett ”projekt” bli totalt misslyckat.
Tänk vilka allvarliga konsekvenser detta skulle kunna få i mer allvarliga situationer; föreställ er att – och detta exempel är helt gripet ur luften – man ser en liten söt bebis (eller ett litet barn) som är ute med sina föräldrar. De befinner sig på en bro. Barnet bestämmer sig för att öva sin gångförmåga, under föräldrarnas översyn. Men plötsligt, föräldrarna kollar bort, och barnet rör sig farligt nära räcket. Den spontana reaktionen skulle ju vara att bara ropa till eller springa fram och rädda barnet. Men tänk om man – liksom jag i det förra stycket – blir uppehållen, eller börjar tveka i några sekunder; med resultatet att barnet ramlar ner och dör.
Tänk. Vad sekunder kan vara av betydelse. Eller tid över huvud taget. Ok, det är väl visserligen inte tiden i sig som är problematisk; det är ju faktiskt de förhållandena som utnyttjar, eller använder sig av tiden, dvs exempelvis tveksamhet, rädsla, yttre uppehållande faktorer etc, som är det farliga. Det finns alltså två medbrottslingar i denna fråga: de inre, samt de yttre förhindrarna. De yttre kan man inte alltid göra något åt; om vi ska utgå från mitt ovan nämnda exempel på folk som stoppar mig på min väg till bussen i korridorerna för att prata, så är det bästa man kan göra ju endast att upplysa dem om att man måste till bussen; man kan ju inte riktigt skapa någon slags prata-aldrig-med-mig-när-jag-går-i-korridoren-på-eftermiddagen-regel.
Men när det gäller det inre måste man ju kunna göra något. Eftersom det hela i grund och botten oftast väl torde handla om subjektiva känslor m.m., så är det något som borde kunna övervinnas med simpelt förnuft, frimodighet eller något annat. (jag drar en – tycker jag – inte alltför långsökt koppling till martyren Longinus av Egypten som sade ”Ge blod och ta emot Anden”, d.v.s. ,om vi ska överföra det till vårat ämne, bry dig inte om att göra bort dig, tänk in på dina rädslor, ignorera din tveksamhet, tänk inte på alla dessa ”hinder”; kör på så går det bra. Typ.)
Betyder det hela alltså i slutändan att människan kan vara för eftertänksam? Eller åtminstone att eftertänksamhet kan vara av ondo? Jag tror uppriktigt att detta åtminstone gäller mig; jag kan tänka efter så mycket innan jag gör något, att det inte blir av över huvud taget. Kanske borde man ge upp detta, och istället vara ”impulsiv”, med risk av att misslyckas totalt (vilket vi ju sett kan vara följden av det första tillvägagångssättet också) och drabbas av en massa efterklokhet samt pinsamhet.
Man brukar ofta säga ”tänker efter innan du handlar.” Kanske borde man alltså ibland göra tvärtom: tänk efter, efteråt.
Haha, förresten. Jag måste tipsa om bloggen westernorthodox, som har ett roligt klipp med en rapplåt om Augustinus!
