stockholm och regn

Vi har kommit hem från Stockholm. Och jag måste väl säga, att min tidigare aversion gentemot denna stad är  princip orubbad. Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli (misstänker jag) förälskad i Stockholm. Det fnns dock en del undantag; exempelvis är jag smått förtjust i Drottningholm (sen ligger väl det visserligen inte direkt i själva staden, men ändå).

Jag fick en hel del tid under denna resa till att tänka igenom saker och ting (även om denna tid de sista en och en halv dagarna även fick se mig spendera tiden med att mentalt förbanna den där jätteräkan som fick för sig att min mage var en perfekt plats att sätta igång en fest i).

Ett av dessa – dock tillhörandes den mindre viktiga kategorin – ämnen jag funderade på var regn. Vädret var nämligen inte det bästa under vår vistelse där uppe; det var mulet, blåsigt, kallt och ibland kom det någon regndroppe. Självfallet klagade de flesta någon gång, jag inberäknad.

Just detta med regn brukar de flesta klagar över såfort det visar upp sig. Det förstår jag inte. Alla avskyr regn. Jag älskar det. Nu förstår jag att man gärna vill ha sol då man är och reser, eller när man grillar etc. Det är inte denna önskan jag attackerar, för jag delar den. Det är själva regn-föraktet jag tar avstånd ifrån. Personligen tycker jag regn är något oerhört vackert, ljuvligt , ja, det ligger nästan något poetiskt över det.

Regn drar in hela naturen, och alla oss som lever i den, i ett täcke av stilla skönhet. Jag förstår inte varför, men just när det regnar, så känner jag att man kommer så nära stillheten som möjligt. Till skillnad från när det är soligt, då man blir glad i hjärtat, känner för att hoppa iväg i någon slags lyrisk jag-älskar-allt-och-alla-känsla samtidigt som man försöker lukta på alla fågelinvaderade syrénträd. Nu menar jag inte att jag inte blir glad när det regnar; jag tycker ju som sagt att regn är vackert, och även om det vackra ej alltid skapar glädje, så erfar man i alla fall någon slags glädje när der regnar. En stilla glädje, på samma sätt som det är en stilla skönhet.

Samtidigt – och det här måste väl vara oundvikligt – så påminns man även om det mörka i världen. Inte för att regnet är en del av detta – bort det! – utan för att regnet påminner så mycket om tårar. Det är nästan så att naturen här gråter över allt detta, och med sina renande tårar försöker trösta hela skapelsen, inlusive människan. Det blir nästan såsom en symbol – av Gud inplanterad? – vilken försöker åskådliggöra för oss människor, huru änglarna och hela den himmelska härskaran gråter över oss, den vilsegånga mänskligheten.

zoodochos Pege – den livgivande fontänen

Regnet är för mig med andra ord, både något vackert, glädjande och trösterikt, samtidigt som det för våra tankar till det mindre trevliga i tillvaron.

Dessutom, så känns det för mig som att hela skapelsen blir mer enhetlig när det regnar. Regnet liksom förenar himmel och jord (det gör ju visserligen också luften, men det syns ju inte!).

Hur som helst. Regn är vackert, poetiskt, skänker mig en känsla av stillhet, trygghet, närvaro och tröst. Det är en påminnelse om mänsklighetens och skapelsens sår, om de segrandes sorg över detta, samt om att man måste värdesätta sina egna små pärlor vilka man kan finna, gömda under all vardagens bråte.

Min pappa har berättat, hur det – när han bodde i Zimbabwe – alltid blev en stor glädje när regnet kom. Samma glädje tror jag att jag får, om än inte lika sprudlande. Stillhet, som sagt.

Så. För att inte brodera ut denna tanke alltför mycket, så slutar jag nu. Regn är vackert.