icke-traditionell = något annat

Jag förstår inte, varför en människa väljer att tillhöra en religion, för att sedan välja att efter egen vilja vrida ut och in på denna, ändra på den så att den ej längre existerar i sin traditionella form. Med traditionell menar jag traditionell till sin inre substans, inte hur den formulerar sig, utryckes etc. Exempel: buddhism är till väsen panteistisk, (i viss mening) ateistisk samt - och nu vet jag att jag använder fel ord; vad jag vill få sagt är att enligt buddhismen så är en “ond” handling lika bra som en “god - nihilistisk. Detta är den, oavsett om den har munkar eller ej, oavsett om munkarna går klädda i oranga kåpor eller sekulärt, oavsett om templena är vackra byggnader eller ett enkelt skjul, oavsett om dess teologer utrycker sig “si” eller “så”, oavsett om japanerna och thailändarna i sin spiritualitet kan se någorlunda annorlunda ut. Sålänge allting är utryck för buddhismen, traditionell buddhism, så är det buddhism.

Men låt oss gå vidare: anta nu att någon vill tillhöra en religion, fast utan att följa denna dess inre väsen, utan att hålla fast vid dess traditionella, inre utformning. För att göra det mer konkret: anta att en person är med i svenska kyrkan, d.v.s. är lutheran, utan att vara lutheran. Personen i fråga kan mycket väl ändra på gudstjänsten, säga a på det eller det sättet – det har han ej något emot heller kanske – men att följa detta det inre (ett konkret exempel; personen kanske är medlem i en kristen församling, men är i praktiken, låt oss säga, västerländskt buddhistisk [de flesta västerlänningar är ej "riktiga" buddhister]; det går ej. Men varför är man då med i svenska kyrkan över huvudtaget? Detta problem gäller självklart alla samfund. Jag menar: en person som är med i en luthersk gemenskap, är väl det, för att den är lutheran (oavsett om den är influerad av andra idéer, utrycksätt och samfund – det lutherska ligger ju i kärnan, ej i skalet).

Några av er som läser detta kanske förstår att det är de liberala krafterna inom varje samfund jag funderar över. Det står ju alldeles klart att de ej vill vara traditionella lutheraner/ortodoxa/katoliker etc – varför, frågar jag mig, står de då kvar i dessa gemenskaper, om de egentligen förfäktar motstridiga tankar? Det kan inte finnas någon annan anledning, än att de vill förändra. Påverka. Inte sig själva, utan gruppen, de andra. Mot de andras vilja. Men det är väl inget annat än falskhet? Eller?

På tal om detta om väljande, gemenskap, tradition etc; jag rekommenderar bloggen konvertitt. Där samlas en grupp (framför allt norska?) romersk – katolska konvertiter och skriver ihop en del saker. De har utlyst en slags tävling, som går ut på att man lottar ut ett exemplar av de apostoliska fäderna, till alla som länkar till detta inlägg. Så, ja, där har ni det. Detta inlägg drevs av mitt egostiska begär efter apostolisk visdom.

För övrigt, apropå rubriken “icke-traditionell = något annat”. Kanske skulle man kunna lägga till denna tanken: ofta säger ortodoxa att Traditionen är den Helige Andes verksamhet inom Kyrkan. Traditionen är vidare det som blivit en givet, från tidigare generationer. Kanske kan man säga att samma sak gäller inom Treenigheten och dess väsen: Fadern är “bärarare” av den gudomliga naturen. Av evighet utgår Anden från Fadern, och blir “given” (ett aningen riskfullt utryck?) det gudomliga väsendet; väsendet blir s.a.s. traderat, det vill säga Anden är traditionell, eller, Tradition. Hade Han ej varit det, det vill säga Ande på det Traditionella sättet, så är Han en annan Ande. Samma sak gällande Sonen. Hänger ni med? Det gör inte jag…