Vad man vill och inte vill, det är en svår fråga. För ett par veckor sedan – innan, under, och efter Stockholmresan som nämns tidigare – så funderade jag en del på detta. Alltså följande:
Såsom människa har man en antal mål, önskningar, drömmar etc. Varje människa har en – om jag får utrycka mig så – liten lista, där dessa ting finns s.a.s. uppskrivna. Men det behöver inte vara ett ting; det kan vara det, men det mycket väl röra sig om något annat. Exempelvis kanske Herr Antonius innerligt längar efter att bli eremit; Fröken Julie vill leva i ett samhälle där kvinnan och mannen är jämlika; Mr Akillevs eftersträvar ett tillstånd av ära och berömmelse; Unge Herr Werther vill förklara sin kärlek för, ja, kanske t.o.m. få leva med sin älskade; Zorba vill njuta av livet och resa än hit än dit, förnöjandes sig med en kvinna i varje hamn; Florence tror sig vara kallad till att vårda sjuka, och lille Fauntleyroy vill bli en sann filantrop, hjälpandes allt och alla i en nästan naiv och godtrogen kärlek. Och så vidare. X vill a, Y vill b och Z vill både a, b och c. Men stackars lilla M, längtar och nöjer sig med allenast ett litet, litet i.
Dada, låt oss komma till saken – sine mora!
Nu skulle jag kunna fortsätta med att hitta på ett fåningt exempel, eller vara så personlig att jag tar något hos mig själv och lyfter fram; men jag är så tråkig att jag låter er använda något av eget egna förråd. Så! Ta fram något, något ni längtar efter, drömmer om, önskar, vill göra, säga, uppnå – ett ting, ett tillstånd, en känsla, en person, ett liv, vadsomhelst! – och betrakta detta för en stund. Håll det för era inre ögon. Säkerligen skulle ni kunna tänka er, att göra vad som helst för detta? Det vet jag, att jag lätt föreställer mig, när man betraktar det på detta ”säkra” sätt. Men om man kom till den punkten, att man faktiskt hade chansen att ”vinna” detta, att ta sin längtan i besittning (förlåt att jag får det hela att låta som en simpel tävling) – skulle man då verkligen göra det? Det beror ju självfallet på – hur mycket det kostar. Man måste alltid offra någonting, då man vill vinna något annat. Det kan vara något så simpelt, som att ”offra” sitt anseende hos folk, eller att låta sig själv drabbas av pinsamhetens känsla, i utbyte mot att man uppnår sitt mål.
Frågan är; vart går gränsen för vad man är villig att offra? Och om det faktiskt existerar en sådan gräns – innebär det då att man innerst inne egentligen inte vill ha/uppnå detta? Det måste det väl innerbära? Det var åtminstone min slutsats för någon vecka sedan. För, om man verkligen vill något, om man verkligen älskar (nu talar jag ej nödvändigtvis om förälskelse, utan om allmän kärlek efter något efterlängtat) detta, då borde man väl vara beredd att offra allt för dettas skull? Och som sagt bär man ju ofta på denna villigheten hjärnan, man tror sig vara villig; men i praktiken kanske man inte är det – villigheten kanske inte bor i hjärtat, åtminstone inte ännu.
Och man kan vända det hela åt andra hållet; man kanske gör saker man inte vill göra, uppnår tillstånd m.m. som man inte vill uppnå. Det gör ofta jag. Ofta hamnar jag i den situationen, att jag kan handla på ett visst sätt; egentligen känner jag, att jag inte vill och kanske inte ens borde göra detta, men något i mig vill det ändå – samtidigt som jag alltså inte vill det! Och dessa två viljor kan bråka med varandra, precis innan jag gör handlingen i fråga. Och är det så att handlingen är ”ond”, så är det ändå likadant – jag vill ej göra det, men vill det ändå, jag betänker det under en stund, och kanske gör jag det, trots att jag både vet och inte vill göra det på ett plan; utan att drabbas av några samvetsbetänkligheter förrns efteråt.
Betyder detta att man egentligen vill göra dessa handlingar? Även om man känner som att man har två viljor, av vilka den ena vill och den andra ej? Är det detta som Maximos Confessor talar om när han nämner den gnomiska viljan? (jag är ej så insatt i hans filosofi/ teologi)
Hur som helst, tillbaka till den första frågan. Säg att A vill B, men ej klarar av eller vågar göra det som krävs, förr att vinna/uppnå/etc B. Som vi sa ovan tyder detta på, att A sitt inre egentligen ej eftertraktar B. För då hade väl A endast struntat i att han ej vågar – eller? Men tänk om han kanske endast är en svag karaktär? Ja, då hade han väl offrat det han ändå har?
Jag undrar om det Paulus säger om onda och goda gärningar, även kan ha att göra med detta:
det goda som jag vill, det gör jag icke; men det onda, som jag icke vill, det gör jag.
Allså att man av någon mystisk anledning avstår från att göra det som krävs, för att vinna det man vill och längtar efter, trots att man faktiskt verkligen vill ha det. Men då är frågan varför – om det nu inte är så, att man faktiskt inte vill det i sitt hjärta, egentligen…
Huva. Jag går vilse i min egen hjärna nu.
Sann längtan. Vad är det? Hur vet man att den är sann? Är det om man till slut genomför den, trots vad man än måste offra? Eller finns det ett annat sätt?
Mina tankar dras till alla Kyrkans martyrer genom tiderna – en Ignatios, en Justinus, en Sophia, en Agape, en Germanos och en Nikolaj…tusenden och åter tusenden av martyrer som med sitt egna blod som pris har fått betala för att följa den Väg deras hjärtan längtade efter. De älskade Gud, och trängtade efter en innerlig hjärtats förening med Honom. Och det var en sann längtan de bar på. De bar den ända in i döden; hela sina liv var de beredde att offra, för att vinna sin längtan. Det gjorde Jesus också. Tänk. Martyrerna visade verkligen, vilken kärlek de hade till det – nej, den! – som de älskade; de bevisade, att deras kärlek, deras längtan var sann.
Ignatios av Antiochia, skrev ett av sina brev – någon gång mellan år 97 och 107 – min åtrå är korsfäst.
Vilket djup finner man inte i dessa enkla ord!
Vad åtrådde Ignatios? En person, Jesus, Gud, det eviga Livet – Han som blev Korsfäst.
Vad åtrådde Ignatios? Han var säkerligen rädd, och ville kanske någonstans fortfarande leva; denna hans längtan övervann han, den blev korsfäst.
Vad åtrådde Ignatios? Martyriet, att få dö för sin tro; nej, att få dö för sin Gud, och därmed förenas med Honom, för att genom detta leva med Honom i evigheten.
Vad åtrådde Ignatios? han älskade och längtade efter sin Gud; denna längtan bevisade han, med det största offret han kunde ge; döden.
Hans åtrå, hans längtan blev korsfäst, d.v.s., den gick igenom mängder av prövningar, lidanden och han var tvungen att acceptera dessa för att bevisa sin längtans genuinitet. Kanske är det då alltså så – om vi verkligen längtar efter något, så måste vi vara villiga att offra allt för den, vår åtrå måste bli ”korsfäst”.
As a sharer of the ways and a successor to the throne of the Apostles, O inspired of God, thou foundest discipline to be a means of ascent to divine vision. Wherefore, having rightly divided the word of truth, thou didst also contest for the Faith even unto blood, O Hieromartyr Ignatios. Intercede with Christ our God that our souls be saved.
Ignatios, bed för oss, att vi må korsfästa vår åtrå, och därigenom bevisa vår uppriktighet! Bed att vi får styrka att genomföra det vi sätter oss ut för att göra. Bed Anden, att Han leder oss att följa de vägar våra hjärtan längtar efter, om det är Guds vilja. Bed att vi må urskilja våran sanna längtan. Bed att vi må följa dig på Livets Väg!
