När jag flöt igenom skolbiblioteket häromdagen fann jag boken Survivor – a novel; skriven av skaparen – alltså författaren – bakom Fight Club. Nu har jag aldrig varken läst eller sett Fight Club, men eftersom den är i det närmaste kultförklarad -samt eftersom boken hade en så fin framsida – så beslöt jag mig för att läsa den. Så, det gjorde jag.
Boken är, skulle jag vilja säga, som en liten pusselbit av det stora pussel vilket utgör ett dekadent, nästan apokalyptiskt och på ett sätt antikristligt samhälle – nämligen vårat. Nu menar jag inte att boken (och inte heller vårat samhälle) är fylld av svavel och eld, uppryckningar, demoner, Scharzeneggers som försöker hindra kvinnor från att föda djävulsbarn etc. Inte heller är den fylld av konspirationer, advokater och fredsälskare som tar kontrollen över FN och visar sig vara superskurkar. Nej. Den handlar om en nolla, en städare, vilken spenderar sin fritid med att via telefon ge rådet åt deprimerade folk att ta självmord. Mannen i fråga är en av få överlevare av den s.k. Old Testament Creedish Death Cult, en slags amishgrupp som tagit kollektivt självmord.
Boken börjar med att mannen – Tender Branson – sitter ensam i ett flygplan som är på väg att störta i havet, under det att han berättar sin livshistora för svarta lådan. Boken är hans livshistoria. En bild inte bara över hans eget liv, utan över hela samhället. Nu har jag visserligen inte läst färdigt boken, men sentensen tycks ungefär vara: Världen suger. Samhället suger. Mänskligheten suger. Allt suger. Med andra ord: vi lever, som sagt, i ett mörkt, dekadent, sjukt samhälle – och det är detta som Tender resonerar över, lever i, utnyttjar. Det är detta som är det apokalyptiska. Ingen eld, inga explosioner, ingen ond bråd död – bara tomhet.
Egentligen vill jag ej avslöja detta, men eftersom bokens baksida själv säger det, så känns det ok ändå: Tender blir uppfångad av en agent, vilken förvandlar honom till en snygg, karismatisk superkändis, en spirituell ledare för miljoner människor; hans budskap visas på bästa sändingstid i TV – och han gör t.o.m. mirakel. Först måste han dock förvandlas totalt, med plastikkirurgi, steroider etc etc:
Nobody wants to worship a God who ties His own shoes. Nobody wants to worship you, if you have the same problems, the same bad breath and messy hair, and hangnails, as a regular person. You have to be everything that regular people aren´t. Where they fail, you have to go all the way. Be what people are afraid to be. Become whom they admire. People shopping for a messiah want quality. Nobody is going to follow a loser. When it comes to choosing a savior, they won´t settle for just a human being. People need to reconcile being good, and being good-looking.
Boken tar upp mycket sådant som finns i vår tid, såsom onödiga dödsfall, överdriven kändiskult (och hur detta påverkar kändisbrancshen), sjuka företeelser lite här och var, prostitution, mord, stalkers etc etc. Något som verkligen överraskade mig, var att boken dessutom ägnar hela tre sidor åt att berätta lite om de s.k. gammaltroendes historia i Ryssland.
För övrigt så skulle jag vilja säga, att om man översätter den här boken till musik, så skulle resultatet bli The Doors*; exempelvis någon av deras låtar i stil med Back Door Man, Whiskey Mystics and Men, Break on Through, Roadhouse Blues, Five to One eller Wiating for the Sun. Typ.
Jag känner för att avsluta med ett par citat ur boken:
“Imagine a Cinderella story where the hero looks in the mirror and who´s looking back is a total stranger. Every word he says is written for him by a team of professionals. Everything he wears is chosen or designed by a team of designers.”
“If Christ had died from an barbiturade overdose, alone on the bathroom floor, would He be in Heaven?”
“If a tree falls in the forest and nobody is there to hear it, doesn´t it jsut lie there and rot?”
“The stickers I use are just black and white with the black letters saying: GIVE YOURSELF, YOUR LIFE, JUST ONE MORE CHANCE, CALL ME FOR HELP. The my phonenumber. [...] A guy will call. Some looser…He can´t sleep without having these terrible nightmares. In his dreams he sees planes full of people crash. It´s so real, and then no one will help him. He can´t sleep. He can´t get help. He tells me he´s got a rifle tucked up under his chin, and he want´s me to give him one good reason why not to pull the trigger. [...] I tell him, go ahead. Hurry, before I fall back asleep. I tell him this isn´t such a beautiful world that he has to stay in it and suffer. This isn´t much of a world at all. I hear the little click of a trigger. Theres the blast…I don´t expect you to understand. It´s a different kind of entertainment. It´s a rush, having that kind of control. The truth is, this is a terrible world, and I ended his suffering. Please don´t think I´m here to save lives. To be or not te be, I don´t labor the decision.”
“A guy´s calling to say he´s failing Algebra II.
Just as a point of practice, I say, Kill yourself.
A woman calls and says her kids won´t behave.
Without missing a beat, I tell her, Kill yourself.
A man calls to say his car won´t start.
Kill yourself.
A lady calls to ask at what time the late movie starts.
Kill yourself.”
“You can tell people the truth, but they´ll never believe you until the event. Until it´s to late. In the meantime, the truth will just piss them off and get you in a lot of trouble. So you just walk home.”
Nu känner jag att jag måste lätta upp stämningen lite. Så jag avslutar med ytterligare ett citat, en liten tanke från bloggen Qatl Qitl Qutl:
“Liturgical music is not “art,” per se, but rather an icon of the worship and theology of the Church, and as such, it should be devoid of humanistic artistic expression.”
*The Doors var ett L.A. – baserat band från 60-talet, vilka kan sägas ha hört till San Franscisco-scenen muskaliskt sett. Spelade psykedeliskt rock, och var ett av de mest drogromantiska banden av sin tid. Sångaren, Jim Morrison, var även poet och hade ett slags religiöst intresse, drevs av någon form av sökande, trots att han samtidigt var emot religioner. Namnet The Doors är hämtat från Aldous Huxley´s bok “The Doors of Percepton”, en bok där han undersöker effekterna av mescalin; han provade knark på sig själv alltså. Om jag inte minns fel var han befrändad med Timothy Leary – Harvardprofessorn på 60-talet som blev en knarkprofet för sin tids ungdomar – samt the Merry Pranksters, med Ken Kesey, Neal Cassady och det där patrasket.
Chuck Palahniuk är intressant. När jag läst hans böcker (ofta i alltför snabb följd) har jag slagits av den pessimistiska tonen i många av dem, och hur han verkar ha ett nästan sarkastiskt förhållande till sina karaktärer. Det är något extremt (överdrivet) distanserat över språket, som om författaren anser sig stå högt över sina skapelser, som irriterar mig ibland.
Hans näst senaste bok, Rant, är bra. Den är stilmässigt ganska nyskapande, och i den antar apokalypsen formen av en rabiesepidemi och människors destruktiva hanterande av denna. Bland annat.