Man skriver ofta om Gud. Om Gud. Är inte det egentligen meningslöst? Ja, kanske inte helt meningslöst, man kan ju råka vinna någon form av kunskap efter kampen, och från kunskap kan man ju – om det är bra kunskap – alltid vinna något. Men i allmänhet. Jag kan tänka hur mycket som helst om Gud, utan att jag s.a.s. tänker till Gud. Och vad har då allt tjänat till. Mängder av filosofer och även enkelt folk – vad säger jag; enkelt folk är de sanna filosoferna! – tänker om Gud, om och om igen, men sitter kvar där i om-träsket. Om är ett trick från våran rationella hjärna som försöker hindra hjärtat från att inträda i enkel gemenskap med Gud. Istället vill hjärnan tänka Gud. Men som sagt, inget fel med tänkandet i sig. Det är gudagivet, och ska användas på sitt sätt. Men vi ersätter så ofta hjärtats levande, enkla Gud, med hjärnans tänkta Gud; och vi ersätter ofta detta liv med Gud, med det nyss nämna tänkandet om Gud.
Man misstar ofta denna hjärnans kunskap för erfarenhet, för fromhet. Man träffar på en person som kan mycket om kyrkohistora, eller om olika predikanters och fäders spiritualitet, eller om de teologiska diskussionerna kring Gud. Och så tänker man: den personen är kristen. Men det behöver inte vara fallet. Personen i fråga kanske bara är en om-människa.
Alla bär vi på detta om i oss. Åtminstone är det min personliga erfarenhet av mig själv, och jag antar – betyder detta att jag har en mörk människosyn? – att andra även den kan bära på en tendens till att nöja sig med om, tänkandes (!) att “nu är jag allt from, andlig, renlärig, konservativ och sant kristen”. Själva den levande biten kan ju självfallet finnas med samtidigt; en person kan tänka och skriva om Gud, samtidigt som den tänker, skriver, talar och riktar sig till Gud, lever med Gud. Alltså: båda kan samexistera. Det är väl kyrkofäderna ett utmärkt exempel på, eller åtminstone en grupp av kyrkofäderna.
Teologi. Det kan säkert översättas på många sätt, vad vet jag, det brukar hur som helst översättas med läran om Gud. Som om Gud är någon man kan sätta under en lupp, dissekera, analysera, katalogisera och förklara. Hej. Jag heter Svensk Svensksson, har läst teologi i tre år, och är teolog. Ja just det. Är det så lätt? Sitt på din rumpa, läs detta och detta, sen har du förstått dig på och lärt känna Gud. Nej. Läran om Gud kan man bara “få”, genom att umgås med nämnde Gud. Som någon har sagt; teologi bedrivs inte på rumpan, utan på knä. Men jag ska inte påstå det ena eller andra, jag kan inte påstå mig vara expert på något av områdena. Jag litar helt enkelt på vad fäderna säger i detta. De har gett tre män titeln “Teolog”: Aposteln Johannes, Gregorios av Nazianzos samt Symeon den Nye Teologen. Jag tror emellertid det funnits fler teologer, men jag accepterar detta. Hoppas jag inte gör någon teolog där ute ledsen nu: min mening är inte denna. Men ni förstår nog. Ni har ju läst teologi.
Är det inte detta djävulen har? Teologisk kunskap? Han om någon borde väl veta att Gud är si eller så, handlar på detta eller detta sättet, att detta eller detta är den rätta tron etc; före detta ängel som han är och allt. Denna kunskap har han ju utan att den bor i hjärtat, dvs, han har ingen teologisk erfarenhet. Han är ingen Teolog. Men väl en teolog. Detta är ju egentligen allt det där om att djävulen har vetskap men inte tro.
Låt hjärnan sjunka ner i hjärtat. Vart var det jag läste det någonstans? Jag gillade det. Det var när vi – 48-klubben; fattar ni, 48?- var på väg till Iona. Den helige Columbas lilla ö, i inre Hebiderna.
Vart var jag? Man skriver om Gud, tänker kring Honom, resonerar och funderar över Honom. För er som kan detta – detta är dianoias verksamhetsfält, eller? Så länge detta tänkadet bor nere i hjärtat – återigen, ni som kan; nous? – så är allt som det sig bör. Hjärna och Hjärta. Väst och Öst. Rationalitet och Intuition (?). Påve och Patriark. Dianoia och Nous. Monism och Kollegialitet. Institution och Karismatik. Sonen och Anden. Lidande och Uppståndelse. Man och Kvinna. Och så vidare. Eller?
Nu har jag ju i alla fall fallit i om-fällan. Jag har skrivit om Gud. Nej inte ens det; utan om ett ämne, som handlar om något vilket kanske kan sägas har att göra med Gud, på ett eller annat sätt. Och detta under det att jag kritiserar “ommet”!
Det måste varit något sådant här Augustinus hade i tanken – eller, i hjärtat – när han skrev sina Bekännelser. Har ni läst dem? Inte jag, bara utdrag. Han skriver inte om Gud i den boken, i boken om sitt eget liv, boken som behandlar han hur han blev kristen. Nej. Han skriver till Gud – allt är som en lång bön till Gud. Augustinus ber till Gud, tackar Honom, tillber Honom, ber om Hans hjälp, ber om Hans förlåtelse; och i detta bor om. Här har hjärnan hittat hem till hjärtat.
Gud. Tack för att jag har en hjärna. Tack för att alla vi har hjärnor. Så att vi kan tänka. Undersöka. Minnas. Fundera. Se. Lukta. Känna. Höra. Smaka. Lära känna varandra. Tack för att vi alla på samma gång har ett hjärta, i vilket du bor. Tack för att våran hjärna kan flytta ner dit och bo granne med Dig. Tack för att Du hjälper oss med detta. Tack för att Du givit oss folk som lyckats med detta, till vår uppmuntran. Förlåt oss då vi försöker göra tvärtom, d.v.s., när vi försöker slita loss våra hjärtan och implantera dem i hjärnan. Hjälp oss istället genom Din Son Jesus Kristus att göra det på Ditt sätt, i Din helige Ande, Sanningens Ande, Livgivaren, som med Dig, Fader, och Din lika evige Son tillbedes och äras, nu och alltid och i evigheters evigheter. Amen.
Allt ska räddas. Allt finns med i Guds frälsningsplan, i den gudomliga räddningsaktionen. Även hjärnan. Alla ska mé!
Salige Augustinus, biskop av Hippo.
Kanske det passar att jag citerar Augustinus Bekännelser här. Hoppas ni ursäktar att utdragen är på engelska:
“You called me; you cried aloud to me; you broke my barrier of deafness. You shone upon me; your radiance enveloped me; you put my blindness to flight. You shed your fragrance about me; I drew breath and now I gasp for your sweet odour. I tasted you, and now I hunger and thirst for you. You touched me, and I am inflamed with love of your peace.”
“But we, O Lord, are your little flock. Keep us as your own. Spread your wings and let us shelter beneath them. Let us glory in you alone. If we are loved or feared by others, let it be for your sake…”
” My love of you, O Lord, is not some vague feeling: it is positive and certain. Your word struck into my heart and from that moment I loved you. Besides this, all about me, heaven and earth and all that they contain proclaim that I should love you, and their message never ceases to sound in the ears of all mankind, so that there is no excuse for any not to love you. But, more than all this, you will show pity on those whom you pity; you will show mercy where you are merciful; for if it were not for your mercy, heaven and earth would cry your praises to deaf ears.”
“You made us for yourself and our hearts find no peace until they rest in you.”
Dem jag köpte? Ja, jag har för mig att jag hade dem på mig igår (dock var det ganska varmt, insåg jag försent, med långärmad skjorta…) Tack!
Tror du det? Vet du, det kanske var någon clever diplomatisk inredningsansvarig som tänkte att “aha, en regnbågsklänning, det tycker väl alla om! både de som firar hbt-festival, och de som vill reclaima symbolen.”
Och det är ju faktiskt ofta det som är tanken med regnbågar: att de ska symbolisera en gemenskap mellan vitt skilda personer och tankar, i färgsprakande harmoni med varandra…