Jag läste en intressant artikel av den ryske journalisten – tillika lekmannateologen – Kirill Frolov, där han bl.a. försvarar Ryska Kyrkans sätt att missionera: Ryska Kyrkan är tydlig med vad den tror, och en (vad jag kan se) ivrig missionskyrka, med missionärer över i princip hela världen, inte bara i Afrika och Asien, utan även i exempelvis Västeuropa och Nordamerika. Dessutom har de mängder av flitiga evangelister inom sitt egna område. Här jag kort nämna ett par munkar i Moskva som lagom till påsk tryckte upp – om jag minns rätt – 2 miljoner (!) biblar, vilka även innehöll tryckta ikoner, korta förklaringar av kristen tro m.m. Dessa delade de sedan ut på Moskvas gator samt i tunnelbanorna. En annan flitig evangelist är diakonen Andrei Kurajev, som för tillfället följer med det (ortodoxt) kristna rockbandet DDT – vilka är überkända i östeuropa – på deras turné och predikar för hundratusentals ungdomar under konserterna! Tydligen är dessa predikningar mycket uppskattade. På en sådan konsert följde en biskop med, och välsignade publiken under det att han skvätte vigvatten på dem från en luftballong!
evangelisten och diakonen Andrei Kurajev
Hursomhelst. En del ryssar gilllar inte denna missionsiver, utan säger att man inte ska predika för icke-kristna, utan endast vägleda dem med sitt liv. De har ju en viss poäng med den andra delen i det uttalandet, även om predikan behövs det också. Det är nu dessa kritiker Kirill riktar sin artikel mot. Den var läsvärd. Ni kan hitta den på en av mina (många) favoritbloggar: Voices from Russia. Dessutom fanns det en hel del vackra målningar med i inlägget; jag gillade särskilt en målning som fanns ungefär i mitten av inlägget, The Baptism of Russia, vilken hade något pre-rafaelitiskt över sig.
Kirill har en härlig avslutning på sin artikel:
MISSION… is vital, it is the banner of our faith, as is our fully-informed participation in the liturgy, since Apostolicity is not the “hobby of the clergy”, it is the property of the entire church.
Det är bra att Kristi ortodoxa religion sprids genom mission, men man får alltid vara försiktig och nogga så att man verkligen skapar människor som är ortodoxa i hela livet, och inte endast blir kulturortodoxa eller får en plötslig omvändelse bara för att avfalla när den inledande värmen svalnar.
Den grå vardagen är måttstocken på all sann fromhet och religion! Vi måste alltid sträva efter att ta emot den helige Andes gåvor och bära den helige Andes frukter i vår vardag, att förverkliga Herrens bön och saligprisningarna i vårt liv, så att vi inte reducerar vår heliga ortodoxa religion till ytlig moralism som västlig kristendom så lätt gör med sina religioner, där både “liberaler” och “konservativa” förenas i att reducera kristendom till moralism, med den enda skillnaden att liberala västliga kristna vill ha en moralism som talar till samtiden, medan de konservativa västliga kristna vill ha en moralism som talar mot samtiden.
Därför måste man vara mycket grundlig och allomfattande i ortodox mission, så att man inte reducerar vår heliga religion, som ju är Livet (Η ΖΩΗ), till en ytlig död meningslös moralism såsom den västerländska kristenheten har gjort!
Jag håller med dig David; en omvändelse i hjärnan efter att ha erfarit en känslostorm är till ingen nytta om det inte bär frukt i en hjärtats omvändelse, där man, som du säger, lever i den gråa vardagen. Men en del ortodoxa verkar ibland mena att man inte ska/får evangelisera med ord bland icke-troende ö.h.t. – det är denna ställningen som jag går emot.
Se bara på ett av mina favorithelgon — hl. Nikolaj Kasatkin av Japan, som grundade japansk-ortodoxa kyrkan och dessutom var en framstående japanolog på slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal… Han predikade med stor framgång för buddhister och andra. (I.o.f.s. så är nog steget inte så långt från buddhism till ortodox kristendom, eftersom man redan har en ganska lika mentalitet, tänk bara på Seraphim Rose, som konverterade från buddhism till ortodoxi).
Nu ska jag svära i kyrkan.
Min fru stammar från Estland och min vän från Lettland. Där anser man att det är ett ovedersägligt faktum att det var KGB som hade sista ordet ifråga om tillsättandet av patriarker i Sovjet och att många av dessa sitter kvar. Så man undrar om det är mer än mission som planteras över världen. Om nu FSB och Ryssland fortsätter traditionerna. Vad har Putin fått för att plötsligt presentera sig som troende?
Augustinus påpekade att Gud tillåter det onda för att han kan låta något gott komma av det, och vidare så bör vi betänka att sakramentens giltighet inte är avhängiga av förrättarens person, utan av vigningen i Ortodoxa kyrkan. Kyrkan har överlevt och triumferat över värre saker än KGB…
Vad jag hört så döptes Putin i hemlighet under Sovjettiden; så hans uppriktighet är det nog ingen fara med.
Gällande biskoparna; visst fanns det sådana som sammarbetade med KGB under Sovjet, men de som inte har gjort upp med detta förflutna är, vad jag förstått, mindre respekterade, så att säga…