Härom veckan så såg vi i familjen en film, vilken handlade om en man som får veta att han inom så och så lång tid ska dö. Självfallet väckte detta frågor: vad skulle jag själv göra, om jag fick veta att jag har, säg, sex månader, ett år, eller två år kvar att leva? Jag kan inte riktigt svara på den frågan, även om ett par tre ”saker” bubblar upp som jag tror att jag hade försökt avklara.
Ponera att man lyckas komma upp med ett antal sådana punkter. Då kan man ställa sig frågan; är det då inte detta jag borde göra här och nu? Jag menar; man vill ju tydligen hinna med detta – kanske är det en skyldighet, eller en kallelse, eller annat – innan man dör; och nu då man vet att man (troligtvis) kommer leva en rätt lång stund, då har man ju en hel evighet på sig att endast ta tag i och göra detta. Varför kasta bort livet på allt detta det andra, som man inte anser vara så viktigt att de platsar bland ”det-jag-måste-göra-innan-jag-dör”-listan?
Allt detta får mig att tänka på en vis sak, som en av mina kusiner sa härom året (och nu citerar jag givetvis inte, utan skriver ut betydelsen så som jag uppfattade den): som kristen är man på väg till Himmelen. I Himmelen får vi all tid (en hel evighet, närmare bestämt) till Underbarheter av alla de slag; möjligtvis är detta Underbara kanske inte det som vi nu definierar som ”underbart”, men hur som helst – poängen är att det kommer vara Underbart. I en Evighet. Tänk då – och nu framför jag budskapet otroligt simpelt, men det får duga – om jag, låt oss säga, bestämmer mig för att köpa en cola varenda dag. Och jag gör det i flera år. För det är gott. Det är, i viss mening, underbart. Kall, söt, sliskig cola. Men colan är också dyr. Mitt köpande och drickande av all denna colan, bidrar med 1. all den tid det tar att dricka cola och 2. alla pengar det kostar, till -> något negativt. (ja, vad vet jag; kanske mina pengar kunde gått till någon rädda-djur-fond, eller till mission, eller forskning, eller vad som helst; nu ville jag istället dricka cola)
Jag hoppas ni ursäktar det något fåniga exemplet; men jag tror ni förstår vad jag försöker säga, nämligen att vi offrar vår tid, våra pengar och annat, till saker som i slutändan inte är så viktiga. Vilket resulterar i att vi får njutning, på bekostnad av att någon annan kanske lider, eller att något som borde göras förblir ogjort. Det är som i filmen Schindlers list, då Schindler i en sorglig scen brister ut i gråt, då han betänker att han genom att sälja sin guldbrosch kunde ha räddat livet på ytterligare någon jude. Men han behöll broschen.
Hur som helst. Min kusins tanke var i korthet; kan man inte avstå från detta, detta och detta, för andras välsignelse? Allt detta kommer ju ändå förgås, medans vi ändå kommer få tillbringa en evighet med den Levande Evigheten Själv – och dett kommer ju vara långt mer Underbart än det underbara.
Arkimandrit Sofrony
Jag undrar om detta har att göra med (det kanske t.o.m. är detta?) vad kyrkofäderna kallade för minnet av döden. D.v.s. förmågan – en nådegåva? – att med hela sitt väsen förstå, att…nej, det är nog bättre att jag citerar Arkimdandrit Sofrony. Jag är inte särkilt införstådd med detta, så det är nog lämpligt. Sofrony skriver i sin bok Vi Skall Se Honom Sådan Han Är, i slutet av kapitlet Minnet av döden, en nåd, följande:
Allt som var underkastat förgängelsen förlorade sitt värde för mig. När jag såg på människor var min första tanke att de var i dödens våld, på väg att dö, och mitt hjärta fylldes av medlidande. Jag sökte varken ära från dessa ”döda”, eller makt över dem. Jag sökte inte deras kärlek. Jag ringaktade materiella rikedomar, och vad beträffar intellektuella värden hade jag ingen högre aktning för dem, eftersom de inte hade gett mig något svar i mitt sökande. Hade jag blivit erbjuden ett lyckligt liv i hundratals år hade jag inte tagit emot det. Vad jag ville ha var evighet, och evigheten, som jag senare förstod, stod framför mig och pånyttfödde mig i verkligheten. Jag var blind, jag förstod ingenting. Evigheten knackade på min dörr, men min själ hade av rädsla stängt in sig i sig själv. Vad jag led!
[...han berättar att han börjar be...]
Då, fullständigt oväntat, var det som om en tunn nål hade stuckit hål i den tjocka väggen av bly, och genom den hårfina öppningen trängde en strimma av ljus.
[...]
Hos kyrkofäderna fann jag en beskrivning av detta slags nåd, minnet av döden, som är ett särskilt andligt tillstånd som helt skiljer sig från den kunskap som är naturlig för oss alla om att vi en gång skall dö. Detta märkliga själstillstånd gör att det jordiska förlorar sin dragningskraft på oss. Det är en kraft som kommer ned från ovan och höjer oss över jordiska lidelser, befriar oss från de köttsliga begärens och böjelsernas makt och på så sätt får oss att naturligt leva ett rättfärdigt liv. Även om denna kraft kanske inte är positivt betingad, får den oss att ändå leva nära den Evige.
Minnet av döden skänker oss erfarenhet av att vara fria från lidelser, även om det ännu inte är den helhjärtade frihet som när Guds kärlek är den enda drivkraften. Minnet av döden är emellertid inget negativt, vilket skulle vara motsatsen till kärlek. Det hejdar lidelsers tillväxt, och på så sätt åstadkommer det en radikal förändring i hela vårt levnadssätt och vårt sätt att se på allt.
[...]
Denna nådegåva kan inte beskrivas med vanliga ord.
Låt mig vända på resonemanget lite.
Vad för något underbart är det vi egentligen och exakt kommer att göra där i himlen som är allra mest saligt? Och en andra fråga: Bör vi inte göra detta, just detta, redan här och nu, om det är möjligt?
Vi kan svaret på första frågan, alltså med huvudet, det är en helt annan sak att veta det med hjärta och erfarenhet. Vi kommer främst att njuta av Gud själv, umgängelsen med honom. Vi kommer främst att uttrycka uppskattning över honom. Det står att vi ska prisa honom.
Vi tror i praktiken inte att vår lycka står att finna just här. Som barn föraktar vuxna njutningar, är vi blinda för vad de där orden står för. Vi känner Gud dåligt. Vi förstår inte att han är den största njutningen i kosmos och himmel. Att han är den roligaste, underbaraste, mest spännande Vän och Älskare som finns.
Vi förstår heller inte att vår glädje finns i att se honom glad i sin kärlek till oss. Vi är nämligen hans största glädje. Det är vad Gud är kärlek betyder.
Och han kom till oss! Och fortfarande fattar vi inte att vår glädje finns där redan här och nu, att vara i tacksamhet inför honom. Vi har ju inte ens nalkats honom. Bara helt kort, helt svagt.
Men vi kan redan nu få den förmån som vi kommer att uppskatta mest i himlen.
[...] Fruits of the Spirit, Holiness, Meta, Metanoia, Prayer, Swedish — hilaron @ 5:36 am Att minnas döden är Din Andes gåva. I dagens tidevarv, med dess ovilja till det eviga, blir minnet av döden min [...]