hej, sa fiskmåsen, varför syndar du?

Ibland förefaller vissa ting så självklara; sanningen kan komma och stämma möte med dig alldeles plötsligt, för att sedan dra sig tillbaka till en oförståelsens dimma, detta mörker där förnuftet – eller hjärtat? – går vilse. För ett par veckor sedan satt jag ute och läste någon av alla de böcker som belamrat mitt rum. Det var soligt. Plötsligt, från skyn, kom en fiskmås glidande, skriandes sitt budskap. Och då, bara sådär, så gick det upp för mig: vad fånigt det egentligen är, det där att synda. På en sekund flöt följande tanke igenom mig:

tänk att Gud inte har någon möjlighet att synda. Jag undrar om Han “sörjer” över det; kanske Han är nyfiken? Vad bra ändå, att jag alltid har en valfrihet, att faktiskt kunna välja att synda. Även om jag inte skulle vilja göra det där och det där i framtiden, och inte alls kommer sakna detta i himmelen, så har jag ju provat detta, och detta, och det är jag glad för. Men nej! Gud är ju Gud; Han är perfekt; det Han sysslar med måste ju vara det enda, enda, enda som egentligen har någon som helst betydelse; Gud verkar glad, även fast Han inte syndar; och det jag är skapad till att syssla med, måste ju var det enda som egentligen – för min del – är värt att göras. Fiskmåsen flyger och äter; han har väl knappast någon tanke på att göra annat, och ångrar säkert inte att han lever det liv han lever. Om nu varken Gud eller fiskmåsen åstundar att göra något annat än vad de finns till för att göra (och nu försöker jag inte jämställa Gud med en skapad fiskmås) – varför skulle då jag göra det? Varför syndar jag, egentligen? Det är fullkomligt irrationellt. Fånigt, som sagt.

Sen flög fiskmåsen iväg, jag återvände till min bok, och kan såhär i efterhand fortfarande rabbla de teologiska förklaringarna (vilka jag såklart godtar) till varför vi syndar. Det är lite svårt att återge den där situationen med fiskmåsen och vad som strömmade genom min hjärna – det jag har skrivit här är en blek kopia av vad jag egentligen tänkte-; kanske påminner det hela lite, om den gången då Bertrand Russel kastade upp en cigarr (om jag minns rätt) – när cigarren var uppe luften, så insåg han, att nämen…det ontologiska gudsbeviset, det stämmer ju!…när cigarren var tillbaka i hans hand, så ryckte han på axlarna och kom på, att det gör det ju inte alls…dumheter…

Hursomhelst. En fiskmås lärde mig på ett härligt, enkelt och genomgripande sätt varför man inte bör synda, och jag har redan glömt bort vad det egentligen var som fiskmåsen sa till mig.

_______________________________

Kanske bör jag tillägga, att jag på intet sätt gör anspråk på att ha funnit en “sanning”; jag bara redogör för vad jag tycker var en intressant, och något löjlig, händelse.