Jag läste ett inlägg på den intressanta bloggen Teologiskt Forum (läs förresten gärna deras serie om Jesu gudomlighet i uppenbarelseboken). Bland kommentarerna läste jag då något så enkelt, men ändå så viktigt, som jag aldrig tänkt på förut.
Den som vill hävda att “Gud och Kristus” betyder att Kristus inte är Gud måste rimligtvis i konsekvensens namn hävda att “Petrus och apostlarna” betyder att Petrus inte var en apostel.
Dessa ord – “Gud och Kristus” -brukar ju många använda till sitt försvar, då de vill förneka Jesu gudom. Även om jag inte hade tänkt på detta med “Petrus och apostlarna” förut, så har jag inte haft några problem med användningen av “Gud och Kristus” – även flera av kyrkofäderna skriver ju på detta sätt, och man kan ju inte på något sätt påstå att de med detta skulle vilja förminska Jesus!
Deras poäng tycks istället (bl.a.?) vara – som jag skrev i en kommentar på Teologiskt Forum – att med detta peka på det, att Fadern och Sonen är olika personer, där Fadern är den som (av evighet) ger gudomlighet till Sonen (och Anden, för den delen), och Sonen och Anden alltså tar emot gudomlighet från Fadern. Fadern är källan, av evighet. Sonen och Anden tar emot gudomlighet av Honom, av evighet, och har alltid gjort det. Det har inte funnits, då de inte tog emot gudomlighet. Alltså: Fadern är, i och med att Han är källan till Sonens och Andens gudomlighet av evighet, Treenighetens “enande princip”.
Hur som helst. jag hade inte tänkt skriva något mer om detta; vill ni läsa om sådant kan jag återigen rekommendera att ni besäker Teologiskt Forum.
Det som jag funderar på är dock om användandet “Petrus och apostlarna”, är menat att tolkas på liknande sätt som “Gud och Kristus”? Nu menar jag inte att jag förespråkar en ledarbiskop av romerskt mått – jag bara ställer en hederlig fråga, och undrar vad detta kan betyda.
Det kan ju inte på något sätt betyda att Petrus är källan till de andra apostlarnas ämbeten – det är ju endast Jesus som är denna källa, det var han som invigde dem alla till apostlar. Och alla dessa har vigt efterträdare, biskopar, med eller utan Petrus. På samma sätt kan alltså inte påven (eller någon annan enskild biskop) vara en källa för alla andra biskopars vigning och giltighet.
Men om vi tänker på den andra punkten gällande “Gud och Kristus” som jag nämnde – att Fadern är Treenighetens enande princip – skulle detta kunna betyda, att Petrus var apostlarnas enande princip? En katolik skulle ju gärna vilja hävda detta; men de kan ju å andra sidan inte använda detta (Fadern som enande princip) för att försvara deras syn på påven, då de aldrig kan godta att Fadern är den enande principen – deras Treenighets-teologi skiljer sig från den niceanska; istället är det antingen Anden, eller själva den gudomliga naturen i sig som är deras enande princip.
Men vidare. Som vi sa, ser ju en katolik petrus/påven som enande princip, men kan inte acceptera denna tolkning om Fadern som enande princip. En ortodox å andra sidan ser ju självfallet Fadern som enande princip – vad säger då den ortodoxa kyrkan om denna möjliga tolkningen om Petrus/påven utifrån vad jag har sagt ovan? Den förnekar ju att påven är enhetens grund i kyrkan, med andra ord, en “enhetens princip”. (och för all del; hur skulle alla protestantiska teologer resonera kring detta?)
Jag undrar om kanske inte kyrkofäderna själva kan ha funderat kring och kommenterat detta. Skulle vara intressant att se vad de säger.
