”En jägare brukade vandra omkring i skog och mark och söka efter byte. En dag hade han vandrat omkring i flera timmar för att spåra ett djur och hade just kommit upp på ett högt berg där han satt sig ner på en sten för att vila. När han såg en svärm fåglar komma svävande mellan två bergstoppar tänkte han för sig själv: ´varför har inte Gud givit människan vingar, så att hon kan flyga?´I samma stund kom en from eremit vandrande förbi. Han gissade jägarens tankar och sade:
´Där sitter du och beklagar dig över att Gud inte har givit dig några vingar; men om du hade vingar, skulle du ändå inte vara nöjd, utan säga: ´mina vingar är för svaga för att jag skall kunna flyga upp till himlen och se hur där är.´ Och om du finge vingar starka nog att föra dig till himlen, skulle du fortfarande vara missbelåten och säga: ´jag förstår inte vad som händer i himlen.´ Och om du finge förstånd nog att fatta det, skulle du ändå inte vara nöjd utan säga: ´Varför är jag inte en ängel?´ Och om du förvandlades till än kerub skulle du säga: ´Varför har Gud inte satt mig till att styra över himlen?´ Och om du finge styra över himlen, skulle du inte heller vara nöjd utan skulle, i likhet med en viss annan som vi alla känner, övermodigt bara kräva mer och mer. Sök därför alltid ödmjukheten och var nöjd med din lott. Då är Gud med dig.´
Jägaren insåg att eremiten hade rätt och tackade Gud för att Han hade låtit honom möta en munk som öppnat hans ögon och visat honom ödmjukhetens väg.”
- Starets Siluan, ur ”Den Helige Starets Siluan”, av Arkimandrit Sofrony.
Her fant jeg mye interessant. Du vil se av min blogg at vi har mange felles interesser.
Trevligt att du hittade min blogg! Jag gjorde ett snabbt besök på din blogg, och jag gör samma konstaterande som dig:)