Sofrony: om (gudomlig) kärlek

När Gud besöker människan gör han henne på så sätt delaktig av sitt liv, som inte kan beskrivas med mänskliga ord. Vi uppfylls av en enda önskan – att bli ägare av den gudomliga kärlek vi lärt känna, så att den blir vår natur, oförytterlig i all evighet.

När Gud ser att ingenting i världen kan skilja oss från Hans kärlek, följer en period av prövningar. De är förvisso svåra, men utan dem skulle vi vara okunniga om djupet av existensens skapade och oskapade former. Detta är en svår prövning: ett osynligt svärd skiljer oss från vår Fader, från det Ljus som aldrig går ner. Vi är drabbade på alla sätt. Vi kan inte förstå att det som i bönen – en bön lik den i Getsemane – tycktes som ett slutgiltigt kärleksförbund har förvandlats till ett gudsövergivenhetens helvete. Svaret finner vi i hebréerbrevets  tolfte kapitel, särskilt versarna  26 och 29. Men först och sist har vi Kristi eget exempel. På Golgata, uppspikad på korset, ropade han till Fadern: ”Varför har du övergett mig?”, åtföljt av – Det är fullbordat. ”Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.”

Så avslöjas kärlekens hemlighet för oss – den yttersta utblottelsen föregår fullkomlighetens fullhet.

- – -

Kärleken, vars eld Kristus kastade in i människans själ, har en förvånande egenskap. Den leder henne till djup och höjder som är ouppnåeliga för varje annan människa.  Den gör att hon kan överkomma alla slags lidanden och till och med döden. Tid efter annan kastar den henne in i en obeskrivlig oändlighet, där hon blir ”ensam”, i väntan på att åter få se Ljuset från sin älskade Gud.

Detta är en reningsprocess som vår natur måste genomgå, då den smittats av Lucifers gift. Kristi väg leder genom en relativ, ständigt växlande typ av existens till ett rike som är icke-relativt, orubbligt.

- Arkimandrit Sofrony, ur ”Vi skall se Honom sådan Han är.”