Ibland har man hort folk fraga sig sjalva, om vi kommer kanna igen varandra i himmelen. Och sa svarar man lite forsiktigt, ja, det kommer vi val…vi kommer ju vara forandrade…men Gud gor sa att vi kanner igen varandra!
Ett simpelt svar, men inte helt utan varde.
I himmelen kommer vi se Gud ansikte mot ansikte, vi kommer se honom sadan Han Ar. Istallet for den solkiga och krossade spegelbild som vi idag kan fa skymtar av. Vi, som ej kan se Honom kommer se Honom sadan Han Ar. Det ar sa stort sa man inte riktigt kan forsta det.
Och pa ett liknande satt tror jag det ar nar vi ser varandra. Forst da kommer vi se varandra som vi ar. Idag ar vi ”pakladda” infor andra manniskor, aven infor vara narmaste, aven infor oss sjalva. Vi kanner inte oss sjalva, och inte varandra – vi vet inte ens vilka vi ar. Man kan inte ens definiera manniskan, i synnerhet inte en person, detta djupet, vilket utgor sjalva avbilden. (endast Gud kan utforska dessa djup, och endast Han kanner oss, vet vilka vi ar – ger oss ett namn) Sadana ar vi idag – och varre. Nar kanner en annan manniska, kanner vi inte den andra manniskan, i den nakna, totala bemarkelsen. Djup ropar ej till djup. Det ar en nastan statisk relation, skadad, brusten, mork. Men anda – samtidigt, i varje relation, far vi anda en stor smak av detta djup. Vi kanner, pa nagot oforklarligt satt, det – den – vi ej kan kanna. (racker det inte att se nagon i ogonen? I ansiktet?)
I Himmelriket kommer vi se Honom sadan Han Ar. Och da forvandlas vi till Hans likhet. Vi blir de, som vi var kallade till att bli, och mer – det ar en vaxande relation. Vara hjartans nu forevigas och blir…ja, eviga. (For en del innebar detta gladje, saligt skadande: man njuter av Guds karlek. Andra, kommer ej njuta av denna karlek – detta ar det helvete man skapar at sig sjalv)
Och det ar i detta, da dessa vara jag som nu aterstallts och blommar ut, nar den lilla stjarnan blir en stor sol i Kristus – det ar i detta vi kanner igen varandra. For vi har redan under jordelivet - trots att det ett skadat seende, trots att det var omojligt – fatt smaka varandra, pa samma satt som vi redan smakat Kristus. Och detta komer vi kanna igen i himmelen. Vi kommer kanna igen varandra, trots att vi ar fullkomligt forvandlade, for vi har smakat varandra tidigare, och kanner igen det lilla froet i denna ljuvliga, doftande blomma som nu star infor oss.
Det ar en sadan gladjande tanke. Jag kommer fa se alla – mina far – och mor-foraldrar, mina foraldrar, mina syskon och vanner, mina forfader, de gamla helgonen – alla – i ett oppet ljus. Vi kommer vara nakna infor varandra. Och tillsammans, kommer vi skada Honom – sasom Han Ar.
Det är ljuvligt! Precis sådana tankar jag snuddar vid då och då under dagarna då jag sitter i fåtöljen och läser….
Kram
Mamma
Läste följande intressanta länk:
http://peterenglund.wordpress.com/2009/02/25/skonhet-och-karlek/
Laste det. Mycket vackert. Det ar intressant att se detta, att karlek, skonhet, och sanning alltid lyckas hanga ihop. De bysantinska filosoerna hade ratt!
Det ar intressant att fraga sig vad skonhet ar – inte bara i bemarkelsen ”vad ar konst”.
Att forsta vad karlek ar, ar ”latt”, om an svart att kla i ord. Detsamma med sanning. Ok, inte latt, men…om man jamfor det, med forsoket att definiera skonheten, sa ar det en skillnad. Man kan inte riktigt, eller jag kan iaf inte, komma pa nagon definition av skonhet. En liten bit kan jag komma, och det ar ju det jag skriver om pa ”jag och min blogg” samt mitt forsta inlagg.
Detta maste man dyka djup ner i. Kanske man helt enkelt far saga, att skonheten bara kan definieras i det att man ”kanner” den. Liksom man bara kan forsta karlek om man ar i den.
Naja, det ar svart att tala om detta. Jag handlar latt i en snav tolkning av ordet skonhet, och glommer det andra, eller sa forsoker jag se pa det som en helhet, och kan inte saga nagot, bara vara tyst…
Tack for lanken. Det var mycket lasvart. De orden ar varda att idissla. Jag far lasa om det igen senare. Tankarna som vacks oppnar sadana vidder…
(for ovrigt erindrades jag om Dostojevskijs ord: ”Skonhetens skall fralsa varlden!”)
Ju äldre jag blir (48 i vår) desto svårare får jag att beskriva mig själv. Det är som om detta att lära känna sig själv kan innebära att man avkläds tanken att man känner sig själv… (?)
Jag tänker ibland på det där stället där Jesus frågar sina lärjungar vem de tror att han är. När Petrus säger ”Du är Messias, den levande Gudens Son” kontrar Jesus genast med ”Och jag säger dig att du är Petrus…” Det verkar som om jag ser vem jag är i Honom. Hos Gud känner jag mig själv för Han berättar vem jag är. Utan Honom är jag en främling t o m för mig själv.
Exakt! ”Kann dig sjalv”, sager de andliga faderna, i likhet med filosoferna. Endast for att upptacka tva saker: ett: vi ar syndare, svartsolkiga, brustna speglar. tva: vi KAN inte kanna oss sjalva. Endast genom att kanna den andre (aven om det liksom…inte gar, som jag skrev i inlagget ovan. Trots att det gar! Sa forvirrande…) samt den Andre – denne Ende som kan kanna nagon, och denne Ende som kanner sig sjalv – lar vi kanna oss sjalva. Vi blir, i Gud…typ. Kanske ar nagra andra av Jesu ord beslaktade med det du citerade ”den som lagger ned sitt liv…skall vinna det”. Nar man slutar med sig sjalv, och dyker ner i den andre och Andre, da vinner man livet.
”detta att lära känna sig själv kan innebära att man avkläds tanken att man känner sig själv… (?)”
Detta ar nagot mina tankar aterkommer til om och om igen…
For ovrigt maste val detta sagas vara en del i vaan gudsavbildhet: nar man forsoker fanga Gud i ord, tankar, forstand etc, sa rinner han undan som sand, vind eller vatten. Endast nar tankarna ar stilla – nar nous ar tyst – sa ”forstar” man Gud. Pa samma satt kan man inte fanga personen i ord, tanke och forstand.
Jag maste spara din kommentar i mitt minne. Mycket tankvart. I synnerhet din tolkning av Jesu ord…vilken frisk vind!