till dom eller fralsning

Dualismen dom/fralsning i Bibeln ar intressant. Samma Gud, som ar karlek, blir for den ene ljus, fralsning, liv – men for den andre morker, dom, dod. Himmel – helvete. Vattnet som drankte jorden/delar av jorden under Noas tid blev for syndarna en dom, men for Noa och de andra som omvande sig blev det vagen till ett nytt liv.  For farao och den egyptiska armen blev vattnet drankning – for judarna och de som foljde dem blev det en vag till frihet, raddning och liv. For rovaren som led pa Jesu ena sida blev det en dom  – for den andre blev det intradet till paradiset. I Noas tid svepte en oversvamning fram over jorden, framforallt for att utplana ondskan – i framtiden kommer den livgivande gudskunskapen svepa fram over jorden som en oversvamning (Jesaja, nagonstans), efter vilken lejon och lam kommer ata tillsammans. For den som ater Kristi kott och blod i tro blir det till forlatelse, liv, ett emottagande av och deltagande i Kristus och  Anden, theosis, helgelse. For den som ater eukaristin i otro blir det, sager Paulus, dom. [vilket for ovrigt pekar pa en realpresens  -hur kan en symbol (symbol i modern bemarkelse - for antikens greker var en symbol den reella narvaron av nagot i ett annat)  ge vare sig liv eller dom?] Herrens Dag (dvs sondagen, men aven Domens Dag – dessa tva ar beslaktade. Av denna anledning kallas aven bada for ”den attonde dagen”) blir en dom over vara synder, men liv for vara personer. Efter uppstandelsen blir Guds karleksfulla narvaro i, med och genom oss nagot underbart, ljust, harligt – en evigt djupare dykning i Hans liv, ett evig drickande av Hans levande vatten. For den otroende blir det ”ett skarande av tander”. Men anda upplever bada endast samma sak – forening med Gud, ett deltagande i Hans natur [om vi skall vara teologiskt nogranna, Hans energier] och ett emottagande av Hans liv, karlek och ljus. Gud blir verkligen, som Paulus  sa Johanneiskt sager, ”allt i alla”.

Samma eld som genom sin narvaro fortar graset, samma eld renar genom sin narvaro metallen.

———————————————————

Alexander Kalomiros har i sin forelasning River of Fire pa ett inte alltfor langt, men tillrackligt tackande satt talat om hur himmel och helvete ar personens (otroende/troende) erfarelse (?…experience…) av Guds narvaro och karlek, en eld – en bild som i bibeln bade tacker dom, men aven Guds narvaro/karlek (exempelvis Anden, den eld Jesu sander till oss). Forelasningen ar lasvard. Kansliga lasare varnas: Han blir, varandes ortodox, ratt polemisk gentemot vasterlandska kristna pa vissa punkter.

————–

UPPDATERING:

Jag laste nyligen foljande citat fran St. Innocent, ”Amerikas apostel”. Med tanke pa vad han sager, tankte jag att det var lampligt att posta citatet har:

“All carry their crosses, all have to suffer.  To carry the cross is not the portion or lot only of Christians.  No!  Both the Christian and the non-Christian, the believer and the unbeliever carry the cross.  The only difference is that for the one the cross serves as a cure and as a means of inheriting the Kingdom of Heaven, while for the other it becomes a chastisement, penalty and punishment.  For the one, crosses gradually become lighter, sweeter and are finally turned into crowns of eternal glory; while for the other they become heavier and more grievous, and in the end all the crosses of the world will converge into one great hellish burden …  The difference?  One carries them with faith and surrender to God, and the other with murmuring and blasphemies.”