Därför älskar jag Grav/Uppståndelse-kyrkan – andra delen

Här följer den andra och sista delen rörande varför jag älskar gravkyrkan/uppståndelsekyrkan (hädanefter: GUK); första delen finner ni som det förra inlägget på denne blogg. Naturligtvis är detta inget uttömmande.

————————————————————-

Som jag nämnde tidigare, i mitt jag-är-hemma-i-Sverige-efter-flera-månader-i-Israel-inlägg, så har många människor svårt för GUK. Mycket svårt. Detta av flera anledningar.Vid närmare eftertanke är det ett stort garnnystan av olika anledningar, ej nödvändigtvis besläktade. Vissa är förståeliga, andra inte. Vissa är förnuftiga, andra bygger på känslor.

En del stör sig helt enkelt på faktumet att denna plats anses vara den historiska platsen av vissa kristna grupper som man själv ogillar. Andra känner avsky p.g.a. de stridigheter som kan rasa mellan kyrkans ägare. En tredje grupp blir besvikna över att kyrko-komplexet (för det är – verkligen – ett komplex) inte uppfyller de arkitektoniska förväntningarna. Ytterligare några- här faller kanske de flesta -  äcklas av det man upplever som ”ytligt”, ”primitivt”, ”överflödigt” -  det vill säga de öst-kristnas religiösa utsmyckningar. Dessutom är det många som ägnar sig åt überamatör-arkeologi och brister ut: ”Men…Jesus dog ju UTANFÖR stadsmurarna. Detta är ju MITT I staden…och graven ser ju ut som en kyrka. Såhär ser inte en grav ut! För övrigt: graven borde ju inte ligga så nära Golgata – det känns så kontigt.”

Medeltida ingången till kyrkan. Notera den igenmurade halvan, samt den kända stegen som stått ovanför sedan 1800-talet pga ägandetvist

Ett par punkter här ovan föll jag själv för, när jag först mötte denna kyrka. Jag hade aldrig sett en bild härifrån, och visste således ingenting.  Personligen hade jag annorlunda – jag höll på att i mitt högmod skriva större – förväntningar på själva arkitekturen. Här finns en märklig byggnad, vars ursprungliga variant lät resas av kejsaren Konstantin den Store och hans moder, Helena – denna kyrka var egentligen tre kyrkor: två mindre byggnationer, varav den ene inneslöt Golgata och den andra Graven, samt en en basilika – den egentliga kyrkan – vid sidan av. Denna kyrka förstördes av Perserna under 700-talet, men byggdes under samma århundrade upp igen av Patriarken Modestos av Jerusalem (vilket många västerländska historiker ofta glömmer). Under 1000-talet förstördes den igen av kalifen Hakim (sedan dess har den aldrig återvänt till sin forna glans och storlek), för att ett fyrtiotal år senare återuppbyggas av den östromerske kejsaren Konstantin Monomachos; denna restaurereades senare att korsfararna. Ytterligare reparationer har förekommit under århundradena sedan dess. Under 1800-talet bröt en brand ut, efter en olycka med en av armeniernas oljelampor, som skadade mycket i hela kyrkan. Kyrkan har fortfarande ej återhämtat sig sedan denna brand. Av dessa anledningar har kyrkan en annorlunda karaktär – men det finns givetvis annat som också bidrar till detta, saker jag ej skall gå in på.

Själva gravkyrkan, innuti det stora komplexet. I denna sköra, skadade och mycket ömtåliga byggnad finner man resterna av Jesu gravgrotta.

Hur som helst. Till saken.

Att vissa kristna äger platsen är för mig inget hinder. Jag kan möta Gud i frid trots att ett litet stycke av Hans skapelse vårdas av personer med åsikter som ej stämmer överens med mina. Dessutom är det ett tillfälla att smaka på andra människors sätt att tillbedja.

Ej heller blir jag bortstött av det sorgliga faktumet att kyrkan är delad mellan olika grupper, samt att detta ibland ger upphov till märkvärdigheter. Det är något av en bild för hur vår mänsklighet ser ut – delad, splittrad, i konflikt, kämpandes över sitt gemensamma, till och med över det stora. Men i detta finns fortfarade Jesus och verkar, helar. Han är Fridsfurste, även när krig rasar.

Min ursprunliga besvikelse över kyrkobyggnaden vändes snabbt till förundran över Guds märkvärdiga vägar, samt till en tyst men innerlig lovsång över hur, var och på vilket sätt Gud verkar: här har vi en byggnad, som i sin ungdom stod högt och ståtligt, glänsande i kejserlig prakt, proklamerandes sin Guds härlighet – nu har vi här en mörk, fallfärdig och grå kommunistblock-smakande byggnad som faller sönder. Då predikade hon Kristi gudom, ära och uppståndelse. Idag predikar hon Hans mänsklighet, offer och ödmjukhet. Liksom för att följa den Herre till vilkens ära hon byggdes, har hon tagit av sina härliga kläder och börjat vandra enkelhetens stigar. Och i allt detta säger hon med en klar röst: Kristus, vår Gud, den Uppstånde Segraren – Han dog en förbannads död, Han bar våra sjukdomar och vårat lidande.Livet tog sin boning i det simplaste som finns – en människa.

Kort sagt: vägen till uppståndelsen gick genom lidande, kors och död. Ödmjukhet var och är ett av Kristi främsta kännetecken. Även Hans grav – ”Frälsningens livmoder” – ur vilket Ljuset, Livet självt steg fram ur en krossad, söndersprängd död; även denna plats klär sig i ödmjukhet.

Pilgrimer ber vid minnesplattan för Jesu gravsvepning

Så kommer vi till den fjärde punkten. Jag hörde många – många – människor fälla nästan hånfulla kommentarer över utsmyckningen när de besökte denna kyrka (jag befann mig i kyrkan/kyrkorna flera timmar, så jag fick höra och se en hel del). Detta är den vanligaste punkten, och samtidigt den jag minst förstår. Vare sig man fäller den av hat, eller p.g.a. kulturella skillnader, eller helt enkelt för att man i all ärlighet faktiskt bara tilltalas mer av en asketisk gudstjänst -  d.v.s. en västerländsk typ [lite roligt är det att den mest asketiska kyrkan - den ortodoxa - är väldigt "prålig" i sin utsmyckning, medans protestantiska kyrkor, som ofta övergett asketismen (vilket visserligen är en sanning med STOR modifikation), närmast har haft som regel att hålla gudstjänsen så enkel och avskalad som möjligt; för övrigt delar de kärleken till den avskalade gudstjänsten tillsammans med de första munkarna] – så måste man hålla i minnet att i orienten är det så här man gör och har gjort när man vill tacka, prisa, lova och tillbedja Gud. Inte bara, såklart, men bland annat. Man låter få fram en ikon. Någon annan täcker den med silver. En tredje köper oljelampor, eller strutsägg. Någon ser gärna att det hänger ett gigantiskt kors framme i kyrkan. Och så vidare. Detta är deras hjärtans sanna kärleksrörelse till Gud. Vem är jag att säga ”sådär kan man ju inte älska Gud. Man får bara säga, med ord på sitt eget språk: tack, eller, snälla, eller, ära vare Dig O Gud…”. En tillbedjan som ofta är alltför intellektualistisk och bär på ett smått förakt för det fysiska, det skapade, för kroppen m.m. (bär vi i väst på ett spår av Evagrius här?) förstår inte hur andra kulturer kan vända sig till samma Gud, men på ett annat sätt.

Alltså: när jag ser all denna utsmyckning, så ser jag århundraden av kärlek, tro, hopp och tacksamhet. Århundraden. Detta ämne kan jag ägna fler rader åt…

Jag stör mig inte ens längre på de lite hårda munkarna. Om du är för länge i graven, eller om du inte lyder dem etc, så kan de säga åt dig med en rätt skarp ton. Först tänkte jag ”så här ska ju inte en munk bete sig!” Men efter en stund förstod jag att deras hårda nypor är nödvändiga. Det kommer så många människor till graven för att be – om inte munkarna säger åt en att röra på påkarna, så blir det packat i kyrkan. Om inte munkarna säger åt folk som beter sig osmakligt – t.ex. som när jag såg en (italiensk?) turist göra…”poser” framför altaret på Golgata – så förstörs bl.a. pilgrimernas och munkarnas böneatmosfär, förutom att själva det de gör är fult. Osv. Munkarna handlar som de gör, för allas bästa.

När det gäller de arkeologiska frågorna skall jag ej behandla dem här – jag har skrivit ett inlägg på Teologiskt Forum där de i korthet behandlas.

Den byggda ingången till Graven (den egentliga ingången, som visserligen är täckt av marmor,  ser ni längre in)

Några av anledningarna till att jag älskar denna kyrka har jag nu redan nämnt ovan, då jag svarade på kritiken mot kyrkan. Den nedgångna arkitekturens ödmjuka predikan; den ändock kvarblivande skönhetens lika värdefulla vittnesbörd; böneatmosfären; den historiska, eller teologiska (eller annat…) betydelsen…Mycket mer kan man nämna.

Jag kan alltså ej längre hålla med. Förstå kan jag mycket väl, men ändock knappt – hålla med gör jag dock inte. Missnöjet flög bort från mig i samma stund som jag insåg vad allt detta är. Allt. Och till vem det är. Denna plats har fångat mitt hjärta.

En dag besökte jag kyrkan med en jude i min ålder. Han bl.a. har rest runt i Alaska, USA, Sydamerika med dess skogar, berg, öknar och Machu Pichu-platser, varit i Egypten, Anatolien, Petra, Cypern, rest runt i hela Israel…Han var närmast anarkist. Som nihilist vördade han Nietzhe som vore han en ny Mose. Religion är såklart trams. Men efter en tur i denna kyrka blev han som förvandlad. Han övergav inte sina tankar, han blev inte kristen – men något tände till i honom. Han började läsa, först GT, sedan NT. Han ställde frågor. Efteråt talade han om för mig, med ett närmast strålande ansikte, att Gravkyrkan var den mest fascinerande (m.m.) plats han någonsin skådat.

Det finns helt enkelt inget längre som  gör mig missnöjd med Gravkyrkan. En stund kan det verka så; men sedan ser jag vad det är, vad det kan betyda, vad det verkar…

Korset, ett förbannelsens avrättningsredskap, är för kristna ett tecken på Liv...

Rejoice, life-bearing tomb, for Christ from thee hath risen and raised up the dead;
Rejoice, for through thee hell is known and stripped bare.
Rejoice, for the naked Adam is once more clothed in a divinely-woven garment;
Rejoice, for the earth, polluted by Abel’s fratricidal blood, is hallowed again by Christ’s abiding in thee.
Rejoice, for when the Angel had rolled away the stone from before thee, the Myrrh-bearers came to know of Christ’s resurrection;
Rejoice, for when Christ had arisen from thee, the news of this resurrection did spread throughout all the world.
Rejoice, life-bearing tomb whence Christ hath risen!