till minne av eremit-tuppen

Följande skrevs för något år sedan, då vi hade en liten eremit-tupp i våran skog. Nu är han sedan länge borta. Jag gick igenom mina arkiv med av olika anledningar opublicerade inlägg, och fann detta lite halvt bortglömt.

Vi har nästan lika många tuppar som höns här hemma, om inte fler. Det finns mycket i hönornas värld, som påminner om det mänskliga samhället (jag skall dock ej gå in på det här; men som kuriosa kan jag nämna att tupparna inte verkar ha något emot en och annan gruppvåldtäkt på de små hönorna ibland). De flesta människor är bekanta med fenomenet ”hack-kyckling”, d.v.s. företeelsen att kyckling-gängen stänger ute den svagaste kycklingen, och pickar på honom/henne. Denna praxis är dock inte – har jag under våra hönsår lagt märke till – begränsad till kycklingarnas kretsar. Nej, även de vuxna hönorna och tupparna använder sig flitigt av metoden. En svag höna blir ständigt attackerad av de andra. En tupp som ej tar för sig, undviker bråk och ej säkrar några fruntimmer (höntimmer?) åt sig, hamnar strax i de andra tupparnas klor, och drivs ut ur flocken med rivalernas näbbar och klor i ryggen.

För tillfället har vi, vad jag kan se, åtminstone en sådan tupp hemma just nu. Han är vit, med svarta partier här och var. Tills för någon vecka sedan hade han tre små hönor under sina vingar. Lyckliga tillsammans strövade de omkring på fälten, på säkert avstånd från tuppmaffian och huvudflocken. Men så hände något. Han förlorade sina hönor. Jag vet ej om någon rovfågel eller liknande tog dem, eller ifall bosstuppen drev tillbaka dem till flocken; han är hursomhelst utan hönor nu. Efter detta försökte vite tupp smyga tillbaka till den stora flocken; men de övriga tupparna protesterade. De jagade honom, högg och klöste på honom med näbbarna, rev honom med klorna. Vid ett tillfälle fastnade han i ett stängsel, och genast hoppade en starkare tupp upp på hans rygg, satte klorna i ryggen på honom, och hackade, hackade, hackade honom i huvudet.

Vite tupp har förlorat en bit av den övre näbben, tuppkammen är full av sår, den ena hakklappen saknas. Han magrar.

Det hela har drabbat honom hårt. Numera har han dragit sig tillbaka till mer säker mark, in i skogen. Där bor han i en glänta. Ibland sover han i våran vedbod, ibland under en buske. Allt som oftast, om man får en skymt av honom, ser man honom gå lite ihopkrupen, nästan som vore han deprimerad. Men det finns tillfällen då han rätar på sin rygg, öppnar ögonen och får ett utryck i sitt ansikte, som verkar säga ”nu är jag glad”. Det är när man kommer till honom för att lämna lite mat.

Jag brukar oftast finna honom på samma ställe – jag tror han har lärt sig vart jag brukar strö ut maten – väntandes på sin föda. Mestadels består den av bröd, doppat i vatten. Jag sätter mig på en sten – ute i skogen som sagt – och i total tystnad, med endast småfåglarna som kör, slänger jag ut en brödbit än hit än dit. Vite tupp smyger sakta fram, tar upp maten och tuggar.

När han är färdig står han kvar, någon decimeter från mig. Jag sitter på stenen. Han blundar. Fåglarna sjunger fortfarande. Vilken himmelsk situation! Där sitter vi under tystnad, jag och den vite eremit-tuppen, i säkert uppemot en timme. Och djupt inne i hjärtat känner jag glädjen smyga fram – han är lycklig, han slappnar av!

Tanken slår mig: är inte detta scenario närmast en bild av mänskligheten; hönsflockens beteende, den vite tuppens tillstånd och han reaktion när han får möta sin ”herde”? Tänk att, som vår vän tuppen, få drabbas av denna stilla välsignelse.

Nu menar jag inte att vi ska låta andra folk slå ner oss, driva oss ut i öknen, och där sitta i väntan på gudomlig tröst. Jag bara undrar ifall denne tupp kan lära oss något. Det tror jag. Men olika ögon ser olika sidor av ett klot.

Hur som helst så är det oerhört rogivande att sitta i en glänta och mata en deprimerad tupp till ljudet av sjungande fåglar.