Jag är inte något Melodifestival-fan. Men eftersom den detta år hålles i Moskva, så är jag ju självfallet närmast lagbunden till att försöka åtminstone se lite grann (det torde väl knappast ha undgått alltför många av jag är något av en russofil). Av följande anledning såg jag allså tidigare idag på någon form av ”introduktionsprogram” (företeelsen vilken jag finner smått löjlig) inför Melodifestivalen. Jag hoppades man skulle få lite glimtar av Ryssland – en inte alltför väluppfylld önskan (Kanske ska man inte hoppas för mycket. Hur ska egentligen svensk media kunna visa upp Ryssland, som hon ser sig själv, för svenskarna? Besöka en ortodox gudstjänst? Men klarar folk av sådant – om inte ens kultureliten är bekant med denna religiösa fåra i den svenska kulturen, hur skulle då den svenska befolkningen kunna förstå sig på den ryska kulturens närmast inneboende religiositet? Jag är inte hoppfull när det gäller den mediala Rysslandbevakningen) Lite vacker arkitektur fick man dock se i alla fall. Återigen fick jag dock se hur genomsyrad den kristna tron är i Ryssland (och nu talar jag inte bara om de underbara kyrkorna som ploppar upp överallt). När reportern frågade detta årets ryska bidrag till Melodifestivalen, om hon tror att de återigen skall segra, svarade hon:
Det vet inte jag. Jag tror på Gud – allt ligger i Hans hand
Hennes låt fick jag veta heter ”Mamo”, och berättades vara dedikerad till ”alla mammor överallt”.
Som sagt såg man lite av deras arkitektur. De visade även en digital ritning över hur deras scen skall se ut – mycket spännande idé, måste jag säga. Tänk er en klassisk rundformad teaterscen. Och tänk er, att hela denna är en TV-skärm. Inte bara golvet, eller bakgrunden – som det vanligen brukar vara – utan hela grejen. Det sades att detta blir den dyraste scenen i Melodifestivalens historia.
Jag måste säga att jag beundrar den rent fysiska delen i Rysslands återuppbyggande – deras hus, deras stationer, deras kyrkor, deras scener – allt präglas (liksom ofta i Israel) av en kombination, där man både anknyter till historien – i Ryssland gäller det alla delar av historien, även sådana epoker man ej tog del av, exempelvis renässansen – och samtidigt skådar fram mot framtiden. Tradition och Förnyelse. Ande och Bokstav. Det blir väldigt levande. Samtidigt som man söker sig ner till rötterna, – vilket symboliserar styrka, livskraft, säkerhet, trygghet – så sträcker man handen upp mot luften, för att forma futuren; vision, drömmar, hopp, framtidstro.
Denna arkitektoniska tanke smakar vid närmare eftertanke lite trinitarisk, eller ska vi säga personalistisk. Inte kollektivet. Inte individen. Personen. Inte kärlekslöst ett. Inte destruktivt tre. Levande (kärlek) Tre-En. Inte reaktionär konservatism. Inte rotlös radikalism. Evigheten i tiden; igår och imorgon är idag. (oooh! detta måste jag undersöka närmre…vart la jag nu min anteckningsbok…ideologisk arkitektur)
Samma arkitektoniska idé kan man se i Europaparlamentets byggnad i Bryssel – där ser man historiska anknytningar till Rom, Bysans samt karolingisk arkitektur, men samtidigt smakar man modern anda, genom material-valet etc. (till skillnad exempelvis de amerikanska ambassaderna, vilka oftast antingen är stela efterapningar av antik grekisk stil, eller simpla modernistbyggnader i glas – båda symboler för demokrati. Men resultatet blir tomt och livlöst uppdelat – kombinationen är nödvändig)
Något sådant livskraftigt ser jag gärna i det svenska landskapet – eller i städerna.
Jag läste t.o.m. om hur man nyligen på några ryska tågstationer har valt att återuppliva den gamla seden med levande orkestrar på stationen…
Här nedan följer några slumpmässigt utvalda byggnader (det var lite svårt att finna de kyrkliga motsvariheterna), samt en bild på Europarlamentet i Bryssel. Tre bilder på typiska ryska tunnelbanestationer finns med (jämför med de svenska!).
Europaparlamentet
Okej då. I rättvisans namn måste jag inkludera en kyrka. Men jag orkade ej leta upp en modernistinfluerad, så jag nöjer mig med något annat (kryddblandningen tyckes mig vara: bysans, en gnutta ”karolingism”, med renässans som glasyr)
Bravo!
Hej Thomas! Även om inte jag heller är en melodifestival-fan, eller kanske därför
, tyckte jag att ditt inlägg var intressant.
Eftersom du säger att du är ”något av en russofil”, skulle det vara intressant med något nu helt annat, ett inlägg om gammaltroende. Jag är intresserad av detta ämne, har letat lite på internet och eftersom jag kommer från Rumänien där det finns ryska gammaltroende, lippovaner, har jag hittat information på deras egna sida på rumänska. Om gammaltroende kan man även hitta ett slags analys i Per-Arne Bodins bok, ”Världen som ikon”. Men jag skulle gärna vilja veta om du har kunskaper om dem.
Hälsningar,
Monica
Hej Monica. De gammaltroendes värld är mycket intressant. Din kommentar gjorde mig nu lite inspirerad, så jag skall försöka samla lite info för ett framtida inlägg. Vi får se när detta inlägg publiceras – men det kommer!
// Thomas