När den förra James Bond – filmen kom ut – Casino Royal - reagerade de flesta på förändringarna, på utvecklingen. En del reagerade negativt, andra positivt. Man tyckte det var intressant, klassigt och bra – men vart fanns den gamle, hederlige (var han så hederlig?) James Bond? Kvinnotjusaren, som likt en grekisk gud besegrade allt och alla, med en dry martini - shaken, not stirred – i vänstra handen. Denna förra film markerade något mycket viktigt – att vi lever i en ny tid. Något tycktes vänta runt hörnet; filmen var inte så mycket annat än just en stilistisk förändring. Nu har detta hörn passerats. Den nya gatan har påbörjats. Hörnet heter – Quantum of Solace.
Filmen är ett nät, eller en väv av med flera invävda trådar. Inte i meningen att flera händelse-trådar utspelar sig sammanflätat (som i sagan om ringen) – utan poängerna, detaljerna, hänvisningarna. Huvudordet tycks vara, att vi verkligen lever i en ny, förändrad värld. Nästan som om vi bara plötsligt kastats in där, och först nu upptäcker att vi är där vi är. Vad har vi hållt på med? Vad gör vi? Det är en dionysisk, dostojevskisk anda.
De gamla Bond-filmerna (vilka jag nästan hyser en romantisk kärlek till) utspelar sig i en värld delad i två. Öst – Väst. Kapitalism – Kommunism. Nato – Sovjet. Blått – Rött. Stabilitet – Revolution. Ond och God. (kan man lägga till: religiös – areligiös?) Allt är verkligen svart och vitt. Icke så längre. Numera reser sig Berlinmuren i var mans hjärta.
Efter Sovjetimperiets fall föll Bond-filmerna in i osäkerhet. Jaha – vad ska vi göra nu? Det funkade i Pierce Brosnans första film, då man städade upp lite i kalla krigets spår. Men sedan visste Bond inte riktigt vem fienden var – fanns det någon annan? Det blev någon random, halvdan skurk här och var. Liksom ryssarna kastades in i ett kaotiskt nittio-tal, så kastades Bond in i ett icke-vetandets moln, där han var närmast överflödig.
Den Nya Bond har fått öppnade ögon, han har vaknat från ruset. Filmen visar att världen är en komplicerad värld. Som filmens handling visar, är världen, människor, allt – allt – en enda röra. Bonds chef, M, utrycker sig träffande:
Det var lättare förut, man visste vem man skulle slåss mot. Idag vet man inte vem som är hjälte, och vem som är skurk.
Alla tycks vara lite av varje. Vänner är fiender, och fiender är vänner. Lojaliteten skiftar. Dessa hemliga agenter, forna hjältar, ser bakåt i historien, och märker att det redan då fanns smuts i silverbägaren. Alla är förvirrade, de vet inte riktigt vilka de är, vem man kan lita på. Allting är spretigt. Till och med allas vår Bond blir en splittrad man.
Filmen säger inte bara att vi har kommit in på en nytt kapitel med förändrad världsscen och andra problem. Den är dessutom en uppgörelse det förlutna. Men framför allt visar den att slagfältet inte står att finna på den politiska arenan – utan i var och en av oss. James Bond har lyssnat till Solsjenitsyns röst:
”[...]the line between good and evil lies not between states, not between classes and not between parties, but rather cuts across every human heart.”
Sammanfattningsvis alltså: Det är inte längre de onda och goda som slåss mot varandra – för gränserna har flyttat in i oss. Och – det var egentligen så det var hela tiden. Allt är kaos. Även Bond tar del i apokalypsen.
Någon kanske tycker jag övertolkar en simpel action-film. I sådana fall gör jag det med glädje. Jag kan inte göra något annat.
—————————————————–
Man kan t.o.m. ta upp smådetaljer ur filmen för att förstärka tolkningen, exempelvis hänvisningar till äldre Bond-filmer. Minns ni flickan som hittas död på en säng, täckt med guld? Den korte snubben – Hajens kompis – vilken håller i Bonds slips och faller död från ett tak (i Kairo!)? Eller varför inte detta – att James Bond (Daniel Craig) ser närmast litet rysk ut, ja, han påminner om självaste Putin.
Och så vidare.
Touché!
Jag får nog ta och börja följa den här bloggen.