En läsning av Orspråksboken, Predikaren och Jesus Syraks Vishet (om vi nu bortser från de självklara Evangelierna och Psaltaren ) skapar i mig ett stort frågetecken: hur kan folk se på munkarnas levnad, råd och spiritualitet som något obibliskt? Och detta bara efter en läsning av dessa skrifter (jag tänkte nästan: endast dessa skulle kunna vara en primitiv munkregel). Lägg därtill rötterna i judisk fromhet och mystik, arvet från Johannes Döparens liv (och andra bibliska gestalters liv), dess början som en födelse dels i förföljelse och dels i vad vi kan kalla ”evangelisk vaksamhet” gentemot sekulariserande (?) tendenser, och slutligen dess syfte samt goda frukter.
De goda frukterna var ju bla universiteten, Skolastikens metoder för resonerande och kritik vad gäller vetenskap som lade grunden även för de naturvetenskapliga ämnena.
De absoluta celibatreglerna är jag mer tveksam till, de kan ibland göra mer skada än nytta. Att vi som enskilda personer ibland kan pålägga oss själva celibat ungefär som när vi fastar är en annan sak.
Fastetraditionen kommer ju också från Bibeln även om de flesta numera inte håller lika rigoröst på dem som då.
”De absoluta celibatreglerna är jag mer tveksam till, de kan ibland göra mer skada än nytta”
Osäker på vad du menar – om du syftar på det obligatoriska prästcelibatet som senare infördes här i väst så håller jag med dig. För en präst ska sådant, liksom för lekmän, vara frivilligt. Att en munk bör leva i celibat ser jag dock som nödvändigt
Bättre med ortodoxa kyrkans praxis. Präster får välja om dom skall gifta sig eller inte medans om man skall bli ärkebiskop så skall man vara ogift…
Håller med. (för övrigt kan man nämna följande: regeln att biskopar skall leva i celibat infördes under senantiken som ett krav från lekmännens sida. Det var inte något som dikterades från någon teoretiker, med andra ord.)