Ur tidigare nämnda ”Poesiens Mystik”:
Det ges ofta ett anfört ord av Amiel, som i all korthet lyder: landskapet ett själstillstånd. Vad det innebär lämnar hans dagbok oss icke tvivelsmål om. Han berättar, huru han håller i sin hand ett trollspö och huru han blott behöver vidröra ett fenomen för att det skall delge honom sin andliga innebörd. Med detta spö går han flitigt omkringoch naturen ger sina svar och han tycker att i dem hans eget inre uppenbaras för honom. Landskapet omkring honom förvandlas på något vis till en gåtfull och tidlös kristallation av hans egen själ. Varje dess del blir en del av honom själv, böjningen av linjerna i ett träd lyfter ut i det konkreta en tongång i hans inre, belysningen över ett moln håller för hans syn en avskuggning i hans eget väsen. Det är en skildring, som tydligt ger vid handen, att det som driver honom att med en hängivenhet utan like sluta sig till naturen innerst är det behov, varom det här är tal: behovet av liv. Naturen hjälper honom att lyfta till medvetenhet sådant som han eljest inte förmår hålla uppe. Den aktualiserar hans möjligheter. För honom är en handräckning behövligare än för de flesta. Ty Amiel led som få av en försvagad livskänsla, han var vad man på psykologiskt språk kallar en psykastenisk människa – hans förnimmelse av egen existens kunde förtunnas därhän att alla förbiglidande intryck blev bleka och skugglika och han själv en skugga bland skuggor. Vad han därför innerst åtrådde, vad han var dag öppet eller i hemlighet sträckte sig efter, det var, såsom hans dagbok gripande skildrar, att befrias från den värld i sömn, vari han dvaldes, att se dimmorna omkring sig skingras. Skulla han då icke ta sin tillflykt till naturen, gripa efter dess livgivande tecken, åkalla dess hjälp för att komma till medvetenhet om sig själv och allt han gömde inom sig!
Behöver det sägas, att vad naturen är i stånd till, det förmår konsten göra i mångdubbel måtto? Det finnes i varje människa någonting dovt, fast, tungt, som jämnt trycker ned oss och hindrar oss att nå det tillstånd av berusning och begeistring, där vi känner oss ha fått vingar. Att lösa upp detta dova, fasta, tunga är vad vi alla strävar efter, ty endast så kan våra inre krafter komma till utveckling. Dionysios bar hos grekerna binamnet ”Lysios”, den lösande, han förband sig med ungdom, kärlek och vin. Men varaktigare än både ungdom, kärlek och vin verkar det medel, som heter konst. Det finnes ingenting, som den inte förmår väcka till liv inom oss: strängar, om vilkas tillvaro i vårt inre vi inte hade någon aning, bringar den att dallra. Den tillför oss den friska synen, den känsliga hjärtat, de mäktiga intrycken ännu i en ålder, då ungdomsglöden upphört att värma, kärlekens fläktar ej når oss, vinet blir ståndet och surt.
Detsamma kan man säga gäller religionen; skönheten existerar som en stege genom alla dessa, med religionen som ett av de högsta trappstegen. Orden, som ju behandlar bl.a. natur, poesi och konst, skänker dessutom ett visst perspektiv på den sakrala sången och ikonografin, samt tendensen bland religiösa att föredra naturen framför staden: som kyrkofäderna brukade säga; ”Gud skapade naturen – människan skapade staden.”
Inte minst är orden om ens inres konkretiserande – i andras ord, bilder, känslor, i naturen - en mycket belysande tanke när det gäller Människoblivandet.
Ur Runebergs ”Sångens gåva”:
När jag sätter mig att sjunga
vaknar våren i mitt väsen,
intet mörker märkes mera,
ingen köld där längre dröjer.
Tanken tar, som lunden, skrudar,
hjärtat blidas opp och blommar.
Och när strängen toner sänder
rösten re’n i sång sig rörer,
lyssna andra glatt till ljuden
säga sakta i sitt sinne:
Vadan flyga dessa fläktar,
dessa milda morgonvindar?
Vilken skog har denna ånga,
vilka ängar dessa dofter,
vilken sjö ger denna svalka,
som så snart all smärta stillar
och än mera glad gör glädjen?
