tungotal?

Pingstvännerna i all ära, men är det verkligen så som det ofta sägs från detta håll, att det som man oftast benämner tungotal, uppkom på Azuza Street, för första gången på årtusenden?

Utan att gå in på diskussionen om vad och hur och när (etc) ett autentiskt tungotal är, så kan man notera följande gällande tungotalet; i synnerhet om man gör det utan något visst kriterium, annat än att det kallas tungotal, eller beskrivs på ett sätt som påminner om gängse föreställning om detsamma.

För det första: står det inte i någon av bröderna Wesleys dagboksanteckningar att personen i fråga talade i tungor? Detta har jag endast hört ryktesvägen, så jag har själv inga skriftliga belägg.

För det andra: har man inte hört från bl.a. ortodoxa företrädare, däribland biskopen Kallistos Ware, vilka hävdar att tungotalet som gåva aldrig dött ut inom Kyrkans gemenskap?

För det tredje: uppvisar inte den inom ortodoxa kyrkan vanligt förekommande tårarnas gåva ett visst släktskap med tungotalet; och återfinns inte denna tårarnas gåva bland laestadianerna?

För det fjärde: utifrån en viss teologisk syn på tungotalet, där det utgör en överskridande av människan – i detta fall hennes ord och språk – ser man inte häri ytterligare släktskap med a) tystnaden i den hesychastiska spiritualiteten, samt b) inom samma andlighet de mystiska ord som man hör under gudomliga syner, vilka ej går att beskrivas eller förklaras i mänskliga ord?

För det femte: så kan man läsa följande två mycket intressanta texter i sammanhanget. Den första är en återgivning av finlandssvensken Elias Lönnrot, vilken skrevs ned under en av hans vandringar bland ryssar/finnar (alternativt: ortodoxa/lutheraner) i Karelen. Utdraget i fråga hittade jag i ”Vandraren – Reseberättelser från Karelen 1828-1842″, vilket ger en viss fingervisning om när episoden i fråga utspelade sig. Jag citerar, inte i sin fullhet, men med viss längd; även om den ser lång ut rekommenderar jag att man bemödar sig att läsa igenom denna högintressanta text (det finns mycket här att analysera, men för ämnets skull avstår jag):

[...] Redan i flere år har det även i Tavastland funnits av de så kallade Heränneet eller Kääntyneet (uppvaknade, omvända). Man kan svårligen säga att dessa utgöra någon ny sect, såvida man fäster vid ordet sect det vanliga begreppet. De skilja sig icke ifrån den allmänna gudstjänsten, undandraga sig ej ifrån läsförhören, eller nattvardens begående o.s.v. Vari de avvika från hopen är, att de vid lediga stunder, i synnerhet på helgdagarne, ofta samlas för att hålla böner och utöva annan andakt. Många finnas, som genom Bibelns, och andra ascetiska böckers flitiga läsning samlat sig en märkvärdig rikedom på ord och talesätt, som i dessa förekomma. Dessa äro vid nämnde sammankonster ofta färdiga att utan ringaste förberedelse uppträda för att hålla böner och predikningar, citera härvid ställen ur Bibeln, , varpå de grunda vad de sagt. Hemma sysselsätta de sig mycket med läsning av andeliga böcker, några hava lärt sig att skriva [...]. Några av dessa Heränneet vandra uti andra församlingar, dock, som jag har skäl att tro, mindre för att göra proselyter, som att livnära sig utan strängare sysselsättning. De avhålla sig ifrån alla lustbarheter, såsom dans, kortspel, lekar och mera. Åtminstone på sina ställen har de gjort sig en regel att gå i hemvävda kläder, icke bära något rött uppå sig, eller hava annan överflödig prydnad. Guds namn nämna de icke i dagligt tal, t.ex. när man hälsar på dem: Hyvää päivää (God dag) svara de intet gärna som i dagligt tal Jumal’ antakoon (Gud give) utan teille myöskin (också åt eder) eller dylikt. Vad man beskyller dem är att de skola vara egenkära; en slags andelig högmod, som de i anseende till deras, som de tro, rättskaffens leverne och nyuupväckta tro gärna tillägna sig.

Som det nästan är ett behov för Finnen att sjunga, och dessa Heränneet icke gärna sjunga några världsliga visor, så författar man här och där andeliga poëmer, för att med deras sjungande variera de egentliga psalmerna. Under sången falla de ofta i en sort enthusiasmus, sången avbrytes och man hör dem istället tala främmande språk. De som varit i tillfälle att härvid giva akt uppå dem, försäkra att de under detta tillståndet icke äro medvetande av något yttre. Förgäves har man försökt att väcka dem med brinnande pärtor, dem man fört så nära, att hetta påtagligt bort bliva olidlig; de hava icke vetat det minsta härav eller vist det minsta tecken till smärta. Efter som de återkomma sig från detta tillståndet, visa de sig förlägna och liksom blygas, vilket också tyckes bevisa, att de alldeles varit i andanom. Vad själva språket angår, det de sålunda tala, så skall det bestå av riktigt articulerade ljud, men vara obegripligt för de omkringstående;  om de, när stundom händer att flere på en gång falla i denna hänryckning, då föstå varandra, vet jag icke. Några missförstådda ställen ur Bibeln, såsom t.ex. 1 Corinth. Cap. 14, äro säkert grammatican och lexicon till detta språk. Gärna tro de sig styras av omedelbara högre ingivelser. [...]

Så långt Lönnrot. Vidare beskriver Fredrika Bremer – inte lika intressant – i början av 1860-talet, en gudstjänst i en internationell församling i Jerusalem:

Man beder på åtskilliga språk – även på hebreiska – om en ny, fullare meddelelse av Den Heliga Anda för sig, för varandra, för hela världen, synnerligen för ”Israels folk”. I de upphöjda rösterna uttalar sig längtan och behov av andans gåvor, ofta ett rent, kristligt medvetande, en varm religös känsla. [...]

Utifrån dessa två texter, förefaller det så att tungotalet och övriga Andens gåvor ingalunda gjorde sin ”comeback” först vid Azuza street; tvärtom verkar de både ha sökts och s.a.s figurerat långt innan dess. Med övriga anförda punkter som stöd, kan man argumentera för att så har varit fallet under hela kristenhetens historia.

Det hela är synnerligen intressant; det vore spännande att undersöka detta djupare, dels gällande huruvida (och i sådana fall: hur, när, varför, etc) detta kan beläggas genom alla århundraden; dels hur man ska definiera tungotalet i sig. Att 1900-talet skulle varit det första århundradet efter apostlarna innehållandes dessa aspekter är dock alldeles tydligt utan sanning.