Just nu håller jag på att läsa Johann Gerhards ”Sacrae Meditationes”, vilken han påbörjade när han var ungefär i min ålder (!). Han var en minst sagt begåvad andlig ledare – han blev superintendent (”biskop”) redan vid 24 (eller någonstans därinärheten). Tydligen skall han ha varit väldigt förtjust i Arndts skrifter, i likhet med diverse senare heliga ortodoxa fäder, såsom Tikhon av Zhadonsk. Arndt i sin tur var ju som bekant mycket berörd av Frankfurtaren (d.v.s. ”Theologica Germanica”), liksom även Luther var (han kallade den ju som bekant ”en ädel liten skrift”, och höll den för den viktigaste för honom personligen, näst efter Bibeln och Augustinus) samt de medeltidga mystikerna över huvud taget. Läser man dessutom Gerhard, så ser man att han var otroligt kunnig om kyrkofäderna – han citerar dem stup i kvarten, och inte bara de sena västerländska, utan även de grekiska. Jag tror det är viktigt, att de nutida protestanter, som i reaktion mot det växande intresset för kyrkans första tusen år, börja ropa – och eftersom ropen kommer från protestantiska munnar är de ju helt och hållet berättigade – att man skall återvända till sina egna källor; för dessa menar jag alltså att det är viktigt, att de inser att dessa lutherska fäder var djupt influerade av mystiken och kyrkofäderna själva. Och det gäller inte bara de lutherska fäderna, utan även de stora engelsmännen. (jag vågar inte säga något om Calvin,som jag ändå inte har något till övers för, och som svensk inte har något att göra med). Senare i livet skrev han ett stort (lutherdomens största?) dogmatiskt arbete i ortodoxins förtecken, och mycket annat; bl.a. så g jag någonstans – jag kan inte minnas var - att han författade en försvarsskrift för de heliga bilderna, där han försvarade ikonerna mot kalvinistiska influenser. Senare i livet skall han tydligen, kanke av rädsla för svärmeri, tagit ett visst avstånd från Arndt, varpå han skrev en ny andaktsbok – schola pietatis. Han skrev även ett mer kontroversiellt verk – Confessio Catholica – , där han försvarade Augsburgska Bekännelsen med katolsk argumentation.
Här är ett utdrag ur hans förord till denna hans andaktbok, som för Sveriges del ju var en av de viktigaste andliga böckerna, vid sidan av Bibeln, katekesen, psalmboken och Arndt (samt respektive regions store lärofader). Lägg märke till hans mer medicinska syn på kristendomen, till skillnad från den annars mer juridiska synen (vågar man föreslå en patristisk påverkan här?). Man ser som sagt tydligt hans bekantskap med fäderna, inte bara i det att han anspelar, citerar och nämner dem vid namn, utan även i hans syn på kristendomen och teologin. För övrigt är det min åsikt att alla teologer i Sverige borde läsa detta lilla förord; många kan tro att en teolog är en kristen motsvarighet till en intellektuell i allmänhet - bort det!
”…Det är många som jämför teologin med medicinen, och de tycks förklara saken riktigt. Ty liksom medicinens syfte är tvåfaldigt, att bevara hälsan i den mänskliga kroppen och återställa den, när den gått förlorad, så känner teologin på samma sätt ett tvådubbelt syfte, när det gäller själens sjukdomar; ty den visar inte endast, hur vi skall befrias från synder utan även hur vi skall bevaras i nåden. Båda slagen av medicin , både kroppens och själens, är från Gud, som Gregorius har sagt: de har alltså sama upphovsman. Medicinen har sina bestämda principer, nämligen ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’, som fördenskull kan kallas dess ryggrad. Det som stämmer därmed kan accepteras, det som inte stämmer förkastas. Så har teologin en säker och orubblig grundval, Guds ord, sammanfattat i de profetiska och apostoliska skrifterna. Vad som överensstämmer därmed tar den upp; vad som strider däremot avvisas. [...]
Jämförelsen mellan teologi och medicin kan kan klargöra, att teologin är en ”praktiskt” lära; därför är det mindre rätt att hävda, som några bland skolastikerna gör, att den är spekulativ. Ty fastän inte bara det rätta handlandet utan även det som hoppas och tror framställes i denna himmelska filosofi, hindrar det inte, att den ändå kallas praktisk. Även medicinen sysslar med teorin, men den är fördenskull inte en teoretisk disciplin, eftersom denna teori eftersträvas för praktikens skull och med avseende på praxis. [...]
Men om teorin är en ‘ṕraktisk doktrin’, är dess mål inte naken kunskap och subtil teori, utan snarare praxis. ‘Om ni vet detta, är ni saliga, om ni gör därefter’, säger Frälsaren till lärjungarna. ‘Icke i ord utan i gärningar består vår religion’, säger Justinus. ‘Icke att tala allenast utan också att vara gör människor till kristna’ säger Ignatios. ‘Den kristna religionens summa är att efterlikna honom, som du dyrkar’, säger Augstinus. ‘Vad är kristendom? Att likna Gud enligt hans antagna människornatur’, säger Basileios. Men om den kristna religionens mål och fullkomning inte är naken kunskap utan praxis, hur få verkligt kristna finner du idag! Överallt finns mycket vetande men mindre av samvete. Helt riktigt sker det, att den rätta läran genom skrifter, disputationer, predikningar och på alla sätt försvaras, men även att livet motsvarar den kristna bekännelsen, bör man bemöda sig om. ‘Om jag ägde kunskap om alla hemligheter men itne hade kärlek, vore jag intet’, säger aposteln.”
Gerhard torde tillsammans med Arndt – för att nu inte röra mig bland alltför regionala författare – utgöra två av de mest läsvärda författarna inom sin tradition. Så helt enkelt: skall man läsa de lutherska fäderna, läs de riktiga lutherska fäderna – och deras källor – istället för att slänga pengar på sådant trams som Yonggi-Cho, Åge Åleskär eller någon deluded, nyvis amerikansk sockervadds-predikants böcker*. Det är skillnad på protestantism och protestantism.
—————————————
Jag vet inte vem John Eldredge är, och ifall han platsar in i denna min vida och många-slukande predikant-ätar-definition. Jag känner dock till en av hans böcker, och min egen kommentar fick mig osökt att tänka på detta.
