Följande text är ur första sidan till den finlandsvenska ortodoxe författaren och teologen (m.m.) Tito Collianders (d. 1989) essä ”Underkastelse och Frihet”. Texten kan tyckas vara enkel och föda originell; men om man läser texten flera gånger, och sedan styckena för sig, och till slut var mening – ja kanske något enskilt ord - för sig, långsamt, eftertänksamt, så öppnar sig flera djup, lager och spår. Precis som i andlig läsning. Dessa kan leda ens tankar vidare till ytterligare insikter. Paraleller kan dras, slutsatser bestämmas, man kan ställa en fråga och se dess naturliga svar. Och så vidare. Jag har läst denna första sidan utan att komma vidare för tillfället (hur blir inte då fortsättningen!). Jag lägger därför, på begäran, upp den här.
Frivillig underkastelse är en öppnad port till frihet. Satsen är gammal men alltid lika giltig.
Lärarn som förstår att frivilligt underkasta sig elevernas krav på erbjuden kunskap, eleven som av fri vilja underkastar sig lärarens krav på uppmärksamhet, har friheten som granne. Varken för lärarn eller eleven känns skolarbetet som ett tvång.
Detsamma gäller i äktenskapet, i förhållandet mellan barn och föräldrar, i direktörens relation till sina undehavande och i deras till honom.
Underkastelsen är frihetens villkor. Också i människans ställning till sådant som sjukdom, olycka, armod, ensamhet och allt övrigt i hennes mera intima själsliv. I uthärdbarheten av kroppsliga smärtor är underkastelsen den enda möjliga hjälpen till frigörelse, och lika i alla av oss själva oberoende tvångssituationer.
Underkastelsen, men aldrig den påtvugna. En påtvungen frihet är ju ett nonsens. En underkastelse av ångest för straff eller repressalier, eller den krypande tjänarens underkastelse i väntan på belöning, saknar varje möjlighet att skänka frihet. Allt sådant bara binder.
Kristendomen är frihetens religion.
Det är inte direkt vad barn och ungdomar är uppfostrade till i skolan idag; tyvärr. Tvärtom, det man idag förstår under frihet är slapphet, tygellöshet – och det är själva lärarna som undervisar det, föräldrarna som gör det till sitt kanske omedvetna rättesnöre. (Fast man undrar då hur de lyckas med att lösa den olösliga konflikten som på så sätt uppstår och som undergräver själva undervisandet). Detta gör verkligen ont, man undrar genom hur många misstag kommer de som är barn eller ungdomar nu att gå igenom för att kanske förstå till slut att det man undervisade dem var helt förvrängt. Det är bra om man har föräldrar som öppnar ens ögon…som också ber för en…men om man inte har dem…
Nu om något annat…Jag skulle vilja be dig om något…kan jag kanske kontakta dig via e-mail för att förklara närmare? Du ser tror jag min e-mailadress, men jag kan inte se din. Det handlar om en sak som jag tänkte försöka, men jag behöver hjälp och du kanske kan hjälpa mig. Tack!