German Sterligov; lite medicin mot en typisk kristen åkomma

Något som nästan varje dag får mig att tveka på huruvida jag gjort rätt val när det gäller studier är (bl.a.) det, att just “teologi” (och nu menar jag självfallet alla ämnen som på något sätt tangerar det “religiösa fältet”; exegetik, kyrkohistoria, religionspsykologi – what have you) tycks vara ett så känsligt ämne. Det är lite som att gå över ett minfält. Ständigt måste man frukta för, nåja, kanske inte sitt liv, men väl för något annat: vad man än gör, forskar om och kommer fram till, så kommer man inte bara att beröra folk; man kommer beröra något av det kanske finaste, vackraste eller värdefullaste i enskilda människors liv. Och inte bara det. Man kanske kommer förstöra det. Eller skada det. Eller åtminstone röra upp känslor. Och då kanske inte nödvändigtvis hos folk som praktiserar denna religion (och ärligt talat är det väl inte den tanken som skrämmer mig) – det kanske snarare blir så att man upprör någon annan som studerar inom samma ämne, eller ett angränsande ämne. Man kan nästan få känslan, att “teologer” inte bara är kollegor och rivaler – de är fiender. Kanske (antagligen) överdriver jag; jag brukar göra det. Men det är min upprikta upplevelse av det hela. (Detta kanske visserligen kan tänkas vara något som hör till ett akademiskt liv; kanske alla människor med olika teorier om det ena eller andra faller i luven på varandra. Åsikter tenderar ju att ha den bieffekten.)

Jag tänker ofta i detta sammanhang på några ord som jag en gång läste på bloggen Voices from Russia, där någon beskrev hur ledande personer inom en viss grupp betedde sig:

“You do not agree with me. That means you are not with me. That means you don’t like me. That means you are against me. That means you’re out to get me. That means you are attacking me. That means I have to destroy you”.

Kanske en del säger: nej, men du, så där är det naturligtvis inte. Då vill jag föreslå den som så tänker att ta sig en titt på första bästa kristna blogg. Eller besöka en en grupp kristna som diskuterar något som rör tron. Det går ganska snart upp, att det ovan citerade orden ofta hörs mellan raderna. Med andra ord: det är inte framförallt en “teologsjuka”, det är en…ja, “kristensjuka”…Det är lite skrämmande när man inser, att i våra egna “hjärtan av kött”, så döljer sig den där draken…

Tankar, samtal, debatter (i synnerhet, eller kanske endast, religiösa/”fromma” sådana) är fördärvliga.

Och vad är till slut syftet med det hela – vad vinner man? (någon som hör ljudet av cymbaler?) Som en amerikansk exeget utryckte saken: den odödlighet teologer söker efter, är att bli en fotnot i en framtida teologs avhandling.

I en enkel värld hade jag hellre flytt till någon skog och huggit ved.

Dimitrij Beljukin, Gården i Mikhailovskoje på morgonen