Gregorios av Nyssa om (vissa) folk utanför Kyrkan.

Följande utdrag ur en av Gregorios av Nyssas predikningar är mycket intressant. Jag vet inte riktigt hur man ska applicera dem: man kan tänka sig olika betydelser: antingen såsom gällande ”folk i allmänhet som inte är kristna”, eller såsom ”folk som inte är kristna, men näraliggande”, eller såsom ett ekumeniskt ”om kristna utanför Kyrkan”. Vad han än menar är det värt att läsa. Predikningen i fråga höll han på sin faders begravning. Fadern, St. Gregorios den äldre, hade innan han blev kristen tillhört en grekisk, monoteistisk sekt med många likheter med judendomen. Han blev senare biskop och vigde bl.a. St Basileios den Store.

He sprang from a stock unrenowned, and not well suited for piety, for I am not
ashamed of his origin, in my confidence in the close of his life, one that was not planted

in the house of God, but far removed and estranged, the combined product of two of the greatest opposites—Greek error and legal imposture, some parts of each of which it
escaped, of others it was compounded. For, on the one side, they reject idols and
sacrifices, but reverence fire and lights; on the other, they observe the Sabbath and petty
regulations as to certain meats, but despise circumcision. These lowly men call
themselves Hypsistarii, and the Almighty is, so they say, the only object of their
worship. What was the result of this double tendency to impiety? I know not whether to
praise more highly the grace which called him, or his own purpose.

Even before he was of our fold, he was ours. His character made him one of us. For, as many of our own are
not with us, whose life alienates them from the common body, so, many of those without are on our side,
whose character anticipates their faith, and need only the name of that which indeed they possess. My
father was one of these, an alien shoot, but inclined by his life towards us. He was so far
advanced in self control, that he became at once most beloved and most modest, two
qualities difficult to combine. What greater and more splendid testimony can there be to
his justice than his exercise of a position second to none in the state, without enriching
himself by a single farthing, although he saw everyone else casting the hands of
Briareus upon the public funds, and swollen with ill-gotten gain? For thus do I term
unrighteous wealth. Of his prudence this also is no slight proof, but in the course of my
speech further details will be given. It was as a reward for such conduct, I think, that he attained to
the faith.

He was approaching that regeneration by water and the Spirit, by which we confess to
God the formation and completion of the Christlike man, and the transformation and
reformation from the earthy to the Spirit. He was approaching the laver with warm
desire. . . . And as he was ascending out of the water, there flashed around him a light
and a glory worthy of the disposition with which he approached the girt of faith.

Nikolaj Velimirovich ”Thomashymn”

I St Nikolajs prolog står idag att läsa en hymn om aposteln Thomas – då det idag är hans åminnelsedag. Jag antar att hymnen är vackrare i sitt serbiska original, men den engelska texten är ok.

The Apostle Thomas, by his unbelief,
Strengthened his faith: the Lord appeared to him.
Thomas witnessed Him and rejoiced,
And joyfully glorified Christ.
India became Thomas’s vineyard,
And he cultivated that land with the Cross:
Preaching Christ to the mighty and the lowly,
Preaching His wisdom and His works.

O wise sons of India,
Your wisdom is but a snake in the grass.
Lo, true Wisdom has descended from heaven for you-
The Wisdom of God has appeared in the flesh!

Thomas spoke and worked miracles,
And a multitude of people followed him,
In hearing his wisdom, and beholding the wonders
That Thomas worked in the name of the Lord.

Thomas endured great torments,
But shattered the gates of the darkness of idolatry,
And suffered, like Christ, five cruel wounds,
Which he received in his body for the sake of the truth.

Five bitter wounds, for the number of the senses-
Which is a lesson in mystical wisdom:
He who subdues not all his senses
Will taste of no spiritual sweetnes

Nikolaj Neochrysostomos om Dionysios och sanningsökande

Whenever men exert great effort in seeking the truth, and prefer nothing else to the truth, God comes to meet them in His gentle way. This is shown to us in the life of St. Dionysius of Alexandria. Even as a young man and a pagan, Dionysius read all the Greek literature, seeking the truth. When he was not satisfied with this, he read everything that came into his hands. And, in accord with God’s providence, he met a poor woman who offered to sell him several hand-copied epistles of the Holy Apostle Paul. Dionysius gladly purchased and read them. They so overcame him that he sought out this woman and asked her if there were more such writings to be had. The woman directed him to a Christian priest who gave him all of Paul’s epistles. Having read all carefully, Dionysius came to believe in Christ, and was baptized without any hesitation.
Here is another incident: In the town of Arsinoe, the Millenarian heresy had spread. This heresy taught that Christ would soon come, and He would establish an earthly kingdom on earth for a thousand years. At the head of this heresy was a certain Korakion. St. Dionysius went to Arsinoe to change the minds of the millenarians and to prevent the spread of this heresy. At a large gathering of millenarians and true Orthodox, Dionysius debated with Korakion and other leaders of the millenarians. This debate lasted for three whole days. (Such zeal did the ancient Christians show in the examination of the truth!) God blessed their labor and zeal, through the prayers of St. Dionysius. At the end of the debate, Korakion and all the other millenarians rejected their false teaching and accepted the Orthodox teaching of St. Dionysius.

- Nikolaj Velimirovich ”Den Nye Chrysostomos”; ur Prologen från Ohrid (5 oktober)

åsikter föds ofta ur högmod och omognad

Usually, people prefer to remain silent concerning a matter which they know nothing about and do not understand. This, of course, is completely sensible. Let us imagine, for example, a person who knows nothing about chemistry but who, nevertheless, constantly insists upon interfering in the affairs of chemists. He corrects their scientific formulae which have been obtained with great difficulty, changing their order or replacing one with another. We would agree that such a person is acting with the highest degree of imprudence and that we can only have pity for him. There is one field, however, in which too many people consider themselves to be complete masters, in fact, almost legislators; that is the area concerning the Christian faith and the Church. In this field also, clear and definite formulae have been established with a great effort of theological thought, spiritual guidance, faith, and piety. These formulae are established and must be accepted on faith. Regardless of this fact, a great many people enter into the questions of faith and the Church solely as bold and decisive reformers who want to remake everything according to their own personal desires. In cases where such people have insufficient knowledge or understanding, they are especially averse to remaining silent. To the contrary they begin not only to speak, but to shout. Such shouting on the questions of faith and the Church usually finds the columns of newspapers and the ordinary conversations of people who, in general, very seldom think of faith and the Church at all. If they do think of such things, they prefer to voice themselves exclusively in an authoritative and accusatory tone.

- Hilarion Trojtskij, den Nye Martyren (d. 1928)                                   

Inte genom grubbel…

Inte genom grubbel finner man tron, utan genom att handla. Inte ord och spekulationer lär oss vad Gud är, utan erfarenhet. Man åste öppna ett fönster för att släppa in frisk luft; man måste gå ut i solskenet för att bli solbränd. Tron ges inte på annat sätt; aldrig når vi ett mål genom att bara sitta kvar i vår bekvämlighet och vänta, säger de heliga fäderna. Må den förlorade sonen vara vårat exempel. Han stod upp och gick.

- Tito Colliander, ur första kapitlet i ”Asketernas väg”

1:a s. ur Collianders ”Underkastelse och Frihet”.

Följande text är ur första sidan till den finlandsvenska ortodoxe författaren och teologen (m.m.) Tito Collianders (d. 1989) essä ”Underkastelse och Frihet”. Texten kan tyckas vara enkel och föda originell; men om man läser texten flera gånger, och sedan styckena för sig, och till slut var mening – ja kanske något enskilt ord -  för sig, långsamt, eftertänksamt, så öppnar sig flera djup, lager och spår. Precis som i andlig läsning. Dessa kan leda ens tankar vidare till ytterligare insikter. Paraleller kan dras, slutsatser bestämmas, man kan ställa en fråga och se dess naturliga svar. Och så vidare. Jag har läst denna första sidan utan att komma vidare för tillfället (hur blir inte då fortsättningen!). Jag lägger därför, på begäran, upp den här.

Frivillig underkastelse är en öppnad port till frihet. Satsen är gammal men alltid lika giltig.

Lärarn som förstår att frivilligt underkasta sig elevernas krav på erbjuden kunskap, eleven som av fri vilja underkastar sig lärarens krav på uppmärksamhet, har friheten som granne. Varken för lärarn eller eleven känns skolarbetet som ett tvång.

Detsamma gäller i äktenskapet, i förhållandet mellan barn och föräldrar, i direktörens relation till sina undehavande och i deras till honom.

Underkastelsen är frihetens villkor. Också i människans ställning till sådant som sjukdom, olycka, armod, ensamhet och allt övrigt i hennes mera intima själsliv. I uthärdbarheten av kroppsliga smärtor är underkastelsen den enda möjliga hjälpen till frigörelse, och lika i alla av oss själva oberoende tvångssituationer.

Underkastelsen, men aldrig den påtvugna. En påtvungen frihet är ju ett nonsens. En underkastelse av ångest för straff eller repressalier, eller den krypande tjänarens underkastelse i väntan på belöning, saknar varje möjlighet att skänka frihet. Allt sådant bara binder.

Kristendomen är frihetens religion.

”Aples Moi” och Gethsemanes ecklessiologi

På senaste tiden har jag lyssnat en hel del på Regina Spektor. En av hennes låtar, ”Apres Moi”, är mycket värd att lyssna på. Innehållandes (dels  om man tänker på texten i sig, men även i dess historiska referenser, bl.a. till franska revolutionen, eller till Boris Pasternak) många bottnar kan man lyssna på den om och om igen.

Dessa ord håller mig fast:

I must go on standing.

You can’t break that which isn’t yours.

I must go on standing.

I’m not my own, it’s not my choice.

Även om nu dessa ord egentligen handlar om något annat – vissa föreslår förhållandet till självmord i religion (Regina är rysk jude) – så synes mig dessa ord passa alldeles utmärkt för att belysa vissa aspekter hos Kristus och Kyrkan. Dels tänker jag på Kristi kamp i Gethsemane; denna tolkning av texten är så öppen och självklar att jag inte ens behöver förklara det. Man kan även tänka sig det som en individuell uppmaning. Men framförallt funkar det såsom en utmärkt förklaring till en aspekt av Jesu ecklessiologiska ord:

[...] på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.

Det vill säga; man kan tänka sig, att Kyrkan är förenad med Kristus, inte bara i nuet, utan även s.a.s. retroaktivt, och att hon – Kyrkan – därför inte skall falla under helvetets portar, eftersom hon i och med att hon retroaktivt är förenad med Kristus och hans kamp i Gethsemane och på korset inte får och kan falla. Kyrkan och hennes lemmar, eller något utifrån kommande såsom djävulen, kan och får alltså inte förstöra kroppen, eftersom kroppen inte är deras, utan tillhör Kristus, ja, är Kristus, och för övrigt fylld med Sanningens Ande.

—–

Och för att fortsätta på det lidande Gethsemanes tema är det bara att lyssna på resten av låten. Tankarna går då även till korset och saligprisningarna.

Bertil Gärtner har avlidit

Bertil Gärtner är död. Folk grät i kyrkan. Man ryser nästan.

ur ortodox bönboks Böner för de avsomnade:

I alla, som haven gått smärtans smala väg och tagit på eder korset såsom ett ok och i tro efterföljt mig! Kommen och åtnjuten den himmelska ära och de himmelska kronor, som jag har berett åt eder.

Giv ro åt Din tjänare, o Gud, och för honom till paradiset, där, Herre, Dina rättfärdigas anleten stråla såsom ljus. Giv din hädansovne tjänare ro och förlåt honom alla hans missgärningar.

O vår Frälsare, giv åt Din tjänare ro bland Dina rättfärdiga och låt honom bo i Dina gårdar, såsom det är skrivet. Du Gode, Du Människoälskande, överse med alla hans missgärningar. medvetna eller omedvetna, dem som gjorts i kunskap eller av okunnighet.

Med helgonen låt, o Kriste, Din tjänares själ finna vila där, varest det ej finnes smärta, ej suckan, ej sorg, men liv utan ände.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande.

Du är vår Gud, som nedsteg i dödsriket och löste de fångnas bojor. Giv Du själv, o Frälsare, vila åt Din tjänares själ.

Nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Johann Gerhard – lutherdomen när den är som bäst

Just nu håller jag på att läsa Johann Gerhards ”Sacrae Meditationes”, vilken han påbörjade när han var ungefär i min ålder (!). Han var en minst sagt begåvad andlig ledare – han blev superintendent (”biskop”) redan vid 24 (eller någonstans därinärheten). Tydligen skall han ha varit väldigt förtjust i Arndts skrifter, i likhet med diverse senare heliga ortodoxa fäder, såsom Tikhon av Zhadonsk. Arndt i sin tur var ju som bekant mycket berörd av Frankfurtaren (d.v.s. ”Theologica Germanica”), liksom även Luther var (han kallade den ju som bekant ”en ädel liten skrift”, och höll den för den viktigaste för honom personligen, näst efter Bibeln och Augustinus) samt de medeltidga mystikerna över huvud taget. Läser man dessutom Gerhard, så ser man att han var otroligt kunnig om kyrkofäderna – han citerar dem stup i kvarten, och inte bara de sena västerländska, utan även de grekiska. Jag tror det är viktigt, att de nutida protestanter, som i reaktion mot det växande intresset för kyrkans första tusen år, börja ropa – och eftersom ropen kommer från protestantiska munnar är de ju helt och hållet berättigade – att man skall återvända till sina egna källor; för dessa menar jag alltså att det är viktigt, att de inser att dessa lutherska fäder var djupt influerade av mystiken och kyrkofäderna själva. Och det gäller inte bara de lutherska fäderna, utan även de stora engelsmännen. (jag vågar inte säga något om Calvin,som jag ändå inte har något till övers för, och som svensk inte har något att göra med). Senare i livet skrev han ett stort (lutherdomens största?) dogmatiskt arbete i ortodoxins förtecken, och mycket annat; bl.a. så g jag någonstans – jag kan inte minnas var -  att han författade en försvarsskrift för de heliga bilderna, där han försvarade ikonerna mot kalvinistiska influenser. Senare i livet skall han tydligen, kanke av rädsla för svärmeri, tagit ett visst avstånd från Arndt, varpå han skrev en ny andaktsbok – schola pietatis. Han skrev även ett mer kontroversiellt verk – Confessio Catholica – , där han försvarade Augsburgska Bekännelsen med katolsk argumentation.

Här är ett utdrag ur hans förord till denna hans andaktbok, som för Sveriges del ju var en av de viktigaste andliga böckerna, vid sidan av Bibeln, katekesen, psalmboken och Arndt (samt respektive regions store lärofader). Lägg märke till hans mer medicinska syn på kristendomen, till skillnad från den annars mer juridiska synen (vågar man föreslå en patristisk påverkan här?). Man ser som sagt tydligt hans bekantskap med fäderna, inte bara i det att han anspelar, citerar och nämner dem vid namn, utan även i hans syn på kristendomen och teologin. För övrigt är det min åsikt att alla teologer i Sverige borde läsa detta lilla förord; många kan tro att en teolog är en kristen motsvarighet till en intellektuell i allmänhet -  bort det!

”…Det är många som jämför teologin med medicinen, och de tycks förklara saken riktigt. Ty liksom medicinens syfte är tvåfaldigt, att bevara hälsan i den mänskliga kroppen och återställa den, när den gått förlorad, så känner teologin på samma sätt ett tvådubbelt syfte, när det gäller själens sjukdomar; ty den visar inte endast, hur vi skall befrias från synder utan även hur vi skall bevaras i nåden. Båda slagen av medicin , både kroppens och själens, är från Gud, som Gregorius har sagt: de har alltså sama upphovsman. Medicinen har sina bestämda principer, nämligen ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’, som fördenskull kan kallas dess ryggrad. Det som stämmer därmed kan accepteras, det som inte stämmer förkastas. Så har teologin en säker och orubblig grundval, Guds ord, sammanfattat i de profetiska och apostoliska skrifterna. Vad som överensstämmer därmed tar den upp; vad som strider däremot avvisas. [...]

Jämförelsen mellan teologi och medicin kan kan klargöra, att teologin är en ”praktiskt” lära; därför är det mindre rätt att hävda, som några bland skolastikerna gör, att den är spekulativ. Ty fastän inte bara det rätta handlandet utan även det som hoppas och tror framställes i denna himmelska filosofi, hindrar det inte, att den ändå kallas praktisk. Även medicinen sysslar med teorin, men den är fördenskull inte en teoretisk disciplin, eftersom denna teori eftersträvas för praktikens skull och med avseende på praxis. [...]

Men om teorin är en ‘ṕraktisk doktrin’, är dess mål inte naken kunskap och subtil teori, utan snarare praxis. ‘Om ni vet detta, är ni saliga, om ni gör därefter’, säger Frälsaren till lärjungarna. ‘Icke i ord utan i gärningar består vår religion’, säger Justinus. ‘Icke att tala allenast utan också att vara gör människor till kristna’ säger Ignatios. ‘Den kristna religionens summa är att efterlikna honom, som du dyrkar’, säger Augstinus. ‘Vad är kristendom? Att likna Gud enligt hans antagna människornatur’, säger Basileios. Men om den kristna religionens mål och fullkomning inte är naken kunskap utan praxis, hur få verkligt kristna finner du idag! Överallt finns mycket vetande men mindre av samvete. Helt riktigt sker det, att den rätta läran genom skrifter, disputationer, predikningar och på alla sätt försvaras, men även att livet motsvarar den kristna bekännelsen, bör man bemöda sig om. ‘Om jag ägde kunskap om alla hemligheter men itne hade kärlek, vore jag intet’, säger aposteln.”

Gerhard torde tillsammans med Arndt  – för att nu inte röra mig bland alltför regionala författare – utgöra två av de mest läsvärda författarna inom sin tradition. Så helt enkelt: skall man läsa de lutherska fäderna, läs de riktiga lutherska fäderna – och deras källor – istället för att slänga pengar på sådant trams som Yonggi-Cho, Åge Åleskär eller någon deluded, nyvis amerikansk sockervadds-predikants böcker*. Det är skillnad på protestantism och protestantism.

—————————————

Jag vet inte vem John Eldredge är, och ifall han platsar in i denna min vida och många-slukande predikant-ätar-definition. Jag känner dock till en av hans böcker, och min egen kommentar fick mig osökt att tänka på detta.

svenska ortodoxa bloggar

Jag har märkt att den svenska ortodoxa bloggosfären (den katolska och protestantiska är lite för stor för att kunna överblickas ) har utvecklats. Dels, för ett bra tag sedan, så lades den mycket väl läsvärda bloggen Katholou ned (även arkiven är borta). Jag har tidigare nämnt Ortodox aktuell information. Sedan ett tag tillbaka finns dels den inte alltför aktiva bloggen iconpainter (oooh, hur man inte skulle kunna laborera med ett sådant namn på sin blogg!) samt den oftare uppdaterade Ortodoxa kyrkor i Göteborg (en blogg som innehåller mer än vad namnet kan tänkas antyda). Alldeles nyligen upptäckte jag dessutom den fina Gäst och Främling  – alltid på väg. Författaren är en ortodox teologistuderande som bor på det kristna Dalakollektivet i Göteborg. Man kan även nämna Fr. Bengt Benedikt Pohjanens blogg, vilken mest skrivs på meänkääli, men ofta med svensk översättning.

Jag har här inte tagit med svenska ortodoxa hemsidor i övrigt – vilket inte vore lika överskådligt – , vare sig församlingars eller privata, och inte heller något av okanonisk art. Naturligtvis försöker jag inte ens nämna ett fåtal av de utländska ortodoxa bloggarna – sådana finns det gott om, såsom det finns gott om bloggar av alla slag.