Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Poesiens mystik och logik

När jag i gymnasiet för första gången stiftade bekantskap med finlandssvenske estetikern och filosofen Hans Ruin (1891-1980) var det genom hans fenomenala bok Poesiens mystik. Den mer än grep tag om mig; den fick nästan hela mitt jag i gungning (det kanske kan tyckas märkligt att en poesiteoretisk bok har en sån påverkan, but there you go). Jag slukade den med entusiasm. När jag flera år senare av en slump råkade på samma bok på någon av Uppsalas alla dammiga antikvariat kunde jag inte hejda mig från att i längtansfull nostalgi köpa det slitna gamla exemplaret.

Det senaste månaderna har jag tänkt en del på Hans Ruin, och mina tankar har ofta gått tillbaka till just Poesiens mystik (inte bara för att jag numera råkar bo i hans [älskade?] Lund, dit den analytiska filosofins härjningar drev honom i exil).

Image

Hans Ruin

Contra poesiens logik:

Det ges en skrift av Hans Larsson med titeln Poesiens logik. [Mitt] verk ska väl bestås av en polemik mot vissa av Larssons teser, ett gendrivande på bred front mot det som utgör huvudstycket i hans framställning – nämligen att poesien till hela sin uppbyggnad vilar på rent logiska lagar, ja, att den till och med då ett ologiskt förfarande kan skönjas, i grund och botten är mer logisk än vår vanliga logik.

[—] All poesi, den världsliga inte mindre än den religiösa, har ett ouppklarat samband med en djupare verklighet inom oss. Poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer liksom ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner väg till vårt väsens innersta punkt. Allt som i ett poem upptar eller kan uppta vår yttre aktivitet, förnuftet, fantasien, vår känslighet, allt, som filosofen  eller grammatikern förmår utvinna därur, allt, som en översättning bevarar, var enskild sats innebörd, tankarnas logiska följd, beskrivningens detaljer, till och med de känslor. som direkt är avsedda att väckas, allt detta förmår prosan rikligen bringa till stånd, den förmår undervisa, berätta, måla, bibringa oss rysningar och framlocka tårar, allt likaväl som poesien.

Det väsentliga däremot, det för vilket uttrycket ren poesi av Bremond förbehålles, är något prosan aldrig uppnår. Poesien rår här över et gåttfullt plus, en mystisk vibration, som när den når oss frigör hos oss en oväntad kraft till intim kontakt med tillvaron. Vi befinner oss i besittning av oss själva och världen på ett sätt som ej i ord kan beskrivas, endast upplevas. Ingen rationalistisk teori kan därför göra reda för poesiens väsen. Skall det som i poesien äger rum jämföras med något, så är det med de erfarenheter bönen frambringar.

Image

Pro poesiens mystik:

Vi kan till och med säga att Runeberg i hög grad var förtrogen med sådana stunder, då varje sinnlig artikulation upphör och världens bilder suges bort och fördunstar. Till det påståendet berättigas vi bl.a. av den överrika dokumentering inom de profana känslornas områden, som hans diktning i detta hänseende bringar.

Det inträffar nämligen här gång på gång, att när en upplevelse når sin kulmen, får stumhetens av ingen hörda språk sig ombetrott att tolka den. Så redan i Svartsjukans nätter, där den försmådde i en drömsyn knäböjer vid den älskades fötter, varvid lutan, liksom orden, förstummas och kärleken allena går på blickarnas lätta brygga mellan de två. Så i fragmentet Midsommarfesten:

‘Ingen är mer än kärleken tyst; som kvällen då dagens / stormar lagt sig i ro är ljuv för den heliges andakt, / så är tystnaden kär för det innerligt älskande hjärtat.’

Så och i Nadeschda, när furst Woldmar ljungat mot sin slavinna, om vars känslor han ingenting visste, och hon bett sin bön om tillgift för vad hon förbrutit – då är det stumheten förbehållet att säga det sista och avgörande ordet:

‘Så har hon andats bönens varma sommarfläkt / emot den älskade, och nu / hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, / men med sitt ögas kärlek blott.’

Med det mest talande exemplet på Runebergs erfarenhet av huru orden kan fördunkla och skymma det vi djupast förnimmer, finner vi på ett annat ställe i samma dikt, i en strof, där naturinramningen understryker det för honom karakteristiska i åskådningen:

‘Hon talte, ljuden dogo / på hennes rosenläppar, / och fursten teg. – I himlen / av deras kärlek föddes / ej ordens skyar mera, / och tyst och klar var kvällen.’

Denna bild av ordens skyarpåminner om den ‘väv’ som hos Juan de la Cruz [Johannes av Korset] skiljer den fromme från det rena mötet med den gudomlige. Man kommer också att tänka på Edith Södergrans dikt Ord. Vi kunde hos Runeberg finna långt fler belägg på sådana motsvarigheter till vad vi i detta kapitel betecknat som ‘det rena’. Huru karakteristiskt t.ex. att det är Rurmar, ‘fursten av sångerna’, som av de tre bröderna inleder sitt frieri till Oihonna med att säga:

‘Flicka, – – – / när jag ser dig, försvinner mig själ / utan mål i din anblick, / som i dagen en dimma sprids.’

Åter och åter har han i likhet med Plotinos givit uttryck åt, huru skönheten icke kan fängslas utan att förlora i liv och fägring.

Image

Johan Ludvid Runeberg (1804-1877)

Man får njuta av livet

Ur Tolstojs autobiografiska En Bekännelse:

There is an Eastern fable, told long ago, of a traveller overtaken on a plain by an enraged beast. Escaping from the beast he gets into a dry well, but sees at the bottom of the well a dragon that has opened its jaws to swallow him. And the unfortunate man, not daring to climb out lest he should be destroyed by the enraged beast, and not daring to leap to the bottom of the well lest he should be eaten by the dragon, seizes s twig growing in a crack in the well and clings to it. His hands are growing weaker and he feels he will soon have to resign himself to the destruction that awaits him above or below, but still he clings on. Then he sees that two mice, a black one and a white one, go regularly round and round the stem of the twig to which he is clinging and gnaw at it. And soon the twig itself will snap and he will fall into the dragon’s jaws. The traveller sees this and knows that he will inevitably perish; but while still hanging he looks around, sees some drops of honey on the leaves of the twig, reaches them with his tongue and licks them.

 

Bild

‘Honungsliknelsen’, målning från buddhistiskt kloster.

Kristendomen är en dårskap. Att vara en dåre är inte att förkasta filosofin eller vetenskapen; att vara en dåre är att bryta mot majoritetssamhällets normalitet – en sömn.

Den kristne är en spricka (! – ‘i min svaghet’ osv; men här främst bildligt för det annorlunda-i-det-vanliga. Apropos vilket associationerna gärna dansar till tanken om medborgarskapet i ‘Den filokratiska personrepubliken Guds rike’, såväl som den kristnes alldagliga vanlighet. Kristi naturer är två.) i den mur av betong samhället utgör. Genom dessa sprickor kan så att säga det oskapade ljuset flöda; ge färg och form åt de i sömnen drömda paradisträdgårdarna.

Dårskapen är inte något endast unnat de heliga dårarna; de råkar bara vara dårskapens apostlar – och kanske kan sådana bara existera i ett ‘kristet’ majoritetssamhälle? Där dårskapen blivit normal kan cirklarna rubbas endast av det extrema. Men när dårskapen återvänder till sin dåraktiga status, så är redan det enklaste enkla befängt – ‘xenofili’, snällhetens föraktade dygd, tilliten…

Som en parentes frestas jag att tillägga: det vakna tillståndet är ‘kärlek’.

‘Grekerna åstunda visdom… Vi åter predika en korsfäst Kristus – för grekerna en dårskap, men Guds visdom.’ – Paulus

‘Kom, följ mig. Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig. Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?’ – Jesus

Densamme: ‘Älska era fiender. Gör gott mot dem som hatar er. Tror ni att ni förtjänar beröm för att ni älskar dem som älskar er? Är det så märkvärdigt?’

‘Mina kära, låt oss älska varandra. Den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.’ – Johannes

‘Folkskaran hånade dem: De är berusade!’ – Lukas

‘Kyssar vill jag dricka ur hans mun! Din kärlek är ljuvare än vin.’ – Sångernas sång

‘Låt oss berusa oss med Anden!’ – Ambrosius av Milano

‘Ge blod, och ta emot Anden.’ – Abba Longinus

‘Att bedja är att blöda.’ – Silouan av Athos

‘För mig är kärlek att finna en spetälsk, ge honom min kropp, och om möjligt, få hans.” – Abba Agathon

Det finns en berättelse om en modern helig dåre, en etiopisk eremit som levde i den egyptiska öknen under 1900-talet. Några fromma kom till honom för ett ‘andligt besök’. Han drog ner sina byxor och visade dem sin rumpa.

Ok, la fin.

”Abba Moses satt i en båt med Guds änglar. Alla åt de honungskakor.”

Det är svårt att sätta sin fot i universitetsvärlden utan att någon gång stöta på Kant och hans dialektik (eller, om man dyker lite djupare, något annan dialektik för den delen). Tanken att människor, samhällsprocesser och mänsklighetens historia beter sig i enlighet med ett förhållandevis enkelt schema: A, följt av reaktionen C, med en motsatsernas lösning i B. Som man ofta (men inte Kant själv, märk väl) formulerat det: först kommer tesen, följt av antitesen; slutligen, syntesen.

Generellt sett så ser jag inga större problem med modellen. Visst kan man väl tycka att den stämmer in på mångt i mycket i vad man än sätter sig ned och läser om? Först lever människan  i total anarki (eller åtminstone tänkte sig upplysningsfilosofen det). Sedan under monarkins diktatur. Slutligen – en demokratisk kompromiss. Ingen total frihet, ingen total ofrihet – men en gyllene medelväg. Begränsad frihet; frihetligt förtryck.

Det enda jag har emot dialektik är dess alltför mekaniska karaktär. Den som är väl införstådd i de dialektiska teorierna kanske inte tolkar världen enligt ett alltför renodlat dialektisk perspektiv, men de flesta av oss orkar nog aldrig riktigt så långt i vår läsning av Kant et alia.

Läser man världen, människan, tillvaron som endast framskridandes i enlighet med dialektikens lagar, som en enda lagbunden process, blir man blind för alltets komplexitet – både samhällets och historiens, såväl som den enskilda människans. Man bortser från personens egenhet, dess fria vilja, nycker, drömmar, enskilda hjärtans längtan och så vidare. Allt blir en fråga om 1 + 1 = 2. Men Dostojevskij ifrågasatte som bekant huruvida 1 + 1 verkligen alltid blev 2. Här skulle jag väl iofs kanske snarare säga att den renodlade dialektiken inte står för 1+1=2, annat än i en viss bemärkelse –  i det att den är en hyperrationalistisk syn på tillvaron, en simplistisk sådan – och däri ligger just dess svaghet, i dess simplicitet.

Vad jag försöker säga, mera enkelt uttryckt, är att man med en dialektisk läsning lätt kan hamna i felet att man tolkar till exempel en individs uttalande såsom representativt för dennes inre. Visserligen är det detta uttalandet man har att gå på, och det är ju empiriskt och gott – men det finns en fara i det, då man lätt glömmer bort att det uttalade bara är en aspekt av flera inom den talande. Det är nog inte bara jag som i ett yttrande begränsar mig till endast en liten del av vad jag skulle vilja säga, och därför för enkelhetens skull lämnar det övriga inom mig för ytterligare bearbetning.  ”Att tiga kan vara klokt.” (Jesus Syrak, 20: 1)

BildImmanuel Kant, Silhuett.

Det kan mycket väl vara så att monofysiten alls inte bara bekänner en gudomlig natur i teoantropositeten, utan även en mänsklig; att råkapitalisten hyser en filantropisk kärlek till sina medmänniskor; att det ryska omhuldandet av Putin eller religion inte bara handlar om nationalistisk anti-internationalism och uttråkad ateism. Och så vidare.

Man inser ganska snart – allt som krävs är egentligen lite introspektion – att det inte är helt rättvist att våga positionera en historisk person eller ett historiskt skeende eller en samtida samhällsprocess rakt av såsom en del i en dialektisk utveckling, även om dialektiken kan vara ett tacksamt verktyg att använda sig av.

Är det rätt att se monofysitismen som dyofysitismens antites?

Är det rätt att, som vår vän upplysningsfilosofen, bektrakta monarkin som det ädla vildesamhällets antites?

Är det rätt att förminska mänsklighetens samlade religiositet till endast ett ateismens förstadium? Och magin religionens?

Är det rätt att se på en människas upplevelse av ‘det heliga’ bara som en reaktion på något i dennes förflutna?

Är det ‘intellektuellt hederligt’ att ta en t.ex. enskild persons artikel i ett ämne, säg en sakpolitisk fråga, eller religionsfilosofisk, eller en ideologisk,  som ett fullödigt exempel på vad som rör sig inom denne person ifråga? Och kan man på grundval av detta yttrande säga att ”här ser vi en antites…”

En vän anmärkte: att försöka skriva historia utifrån bevarade antika texter är inte helt olikt att konstruera nutidshistoria endast utifrån läsning av människors facebookstatusar.

Det gäller inte bara historia, tänker jag.

För att sammanfatta med några praktiska uppmaningar, eller lärdomar:

Döm inte skall ni inte bli dömda(Lukas 6:37)

Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem. (Lukas 6:31)

Jag känner mig egentligen inte särskilt hemma i ”samhället”, vad det nu än är. Kanske har jag aldrig riktigt gjort det. Och jag undrar: Gör ens någon enskild människa det? Så fort man föreställer sig ”samhället”, ger man upphov till som en stor entitet utanför en själv. Något stort, fyllt av det annorlunda, potentiellt hotfullt – hotfullt i bemärkelsen varandes fullt av distans, indifferens, kyla, förakt. (Varför undviker man vanligen att tala med främlingar på bussen? Av vilken anledning reagerar främlingen med misstänksamhet när du med ett leende hälsar på honom i parken en vardagseftermiddag? Vad skulle du tänka om en okänd person gick fram och började hälsa på din bebis i barnvagnen? För att inte tala om det obligatoriska omnämnandet av ignorerandet och misstänkliggörandet av tiggarna på gatan. Och så vidare.)

Hur ofta ser man inte detta – att en människa, en vanlig människa så god som någon annan, i mötet med Främlingen förvandlas. Det handlar inte om mötet med en totalt Annorlunda (tänk rasist och invandrare-scenariot), även om det såklart är besläktat. Bara det att man råkar på en som inte ingår i… vänskapskretsen? Ansiktet förvrids, hjärtat sluter sig. Samma regler gäller inte längre. Hur fungerar detta? Jag brukar själv, i ett försök till besinning, erinra mig själv: denne skulle kunna vara en av dina vänner, eller en släkting – en älskad.  Det vill säga: han är också en person, med samma relationer, känslor, drömmar och bekymmer som mig. Han är älskad, och älskande. Det är skrämmande hur lätt man förändras i mötet med den okände. Och det skapar viss förståelse för hur vissa processer under historiens gång kan ha fungerat.

Bild

Jag lärde nyligen känna en man, A. Han kommer från Rumänien, men ville flytta till Danmark eftersom han inte såg någon framtid i sitt eget land. Han var dock utfattig; övergiven av sina föräldrar hade han vuxit upp hos sin farmor på en enkel bondgård. Så, för att ta sig vidare gjorde han endast följande: han bad till Gud. Han gick inte runt och tiggde aktivt. Men, han accepterade all hjälp han erbjöds – om någon var villig, vill säga. Det enda han faktiskt bad folk om var lift; i Danmark finns många rumäner, så kom han väl dit kunde han ta sig vidare därifrån. Många vägrade såklart. Vem vågar lita på en liftare från Rumänien? Resan till Danmark kantades för A av tårar. (Vid denna punkt i berättandet, när A nämnde hur han själv visats bort och ignorerats, kunde jag inte undgå att känna ett styng i hjärtat: hur ofta gör inte jag exakt samma sak? Uppsala är den svenska stad med flest hemlösa: under mina tre år där, hur många ”A:n” struntade jag i? Jag började, framför A, gråta. Vi satt i en pub; det var kanske pinsamt, men vad ska man göra.) Tillslut träffade han dock några välvilliga danskar, som efter viss tvekan var villiga att låta honom åka med dem till Danmark.

Väl där träffade han på en man,  på en pub om jag minns rätt. Mannen var rätt ensam, och erbjöd A gratis boende, på ett villkor: han måste hålla honom sällskap, och prata med honom lite då och då. Två främlingar – främlingar för varandra, främlingar för samhället – såg varandra, och kom med frälsning.*

Efter denna resa ignorerar A aldrig tiggare. Han delar alltid med sig, av det lilla han faktiskt har. Stöter han på resande musikanter ger han dem åtminstone nöjet att sjunga med dem, om han inte har pengar att erbjuda. Denna tacksamhet illustrerades vackert en sen sen-sommarnatt  då  vi var ett sällskap som satt utomhus. A – endast iklädd mjukisbyxor och t-shirt – satt insvept i den enda filten. När C, från Danmark, visade sig frysa gick A fram, och räckte över filten med orden: ”You gave me a country… I give you a blanket.

Bild

El Greco: Martin av Tours ger tiggaren sin mantel

Samhället finns inte. Endast Jag och Du, samt erkännandet av denna relations existens. Ansikten är vackrare än siffror. Jag tror samhället (!) skulle vara en finare – härligare, alltså, heligare – gemenskap om man slutade glömma bort sig själv, och sin nästa. Alltså, kom ihåg: Jag är.

————————————-

*I den enes fall, bokstavligen talat. Den barmhärtige Ensamme kom, efter att ha levt ett tag med A, att tro på Gud, och blev upptagen i ortodoxa kyrkan.

Extra blogam scribo

Omorphias tumblr.

För den som intresserar sig, har jag även en tumblr.

relaunch

Jag har av flera anledningar inte varit särskilt aktiv med bloggandet under en längre tid. Efter att under det senaste halvåret ha uppmanats av flera personer att återuppta skrivandet, så har jag efter viss tvekan bestämt mig för att försöka igen.

Vi får se hur det går.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 259 andra följare

%d bloggare gillar detta: